Mår ju bra.
Lugnet omgärdar mig ofta, smeker mina tankar, hjälper mig att komma vidare. Och jag är glad att jag kommit någonstans. Men i mig ligger fortfarande begäret att prata med Honom, höra av mig till Honom, träffa Honom. Även om det skrämmer mig. Även om jag ofta tänker att jag aldrig mer skulle kunna ha varken en relation med honom igen eller ens strula med honom. Hans effekt på mig skrämmer mig och får mig att vilja försvinna in i någon dimma, sluta tänka, glömma honom för all framtid. Men någonting hindrar mig från att göra detta. Det kan gå veckor, men sedan hörs vi. Han verkar inte speciellt intresserad av att träffa mig och det gör mig ledsen. Jag vill ju vara speciell. Samtidigt viskar förnuftet ”Du ÄR inte speciell. Han har GLÖMT dig för länge sen. Han BRYR sig INTE om dig. Han ÄLSKADE dig ALDRIG.” Jag drabbas av frustration. Jag blir arg, ledsen, gråter. För att han inte vill lägga tid och energi på mig fastän jag ber honom. Och samtidigt så vet jag ju att det inte spelar någon som helst roll vad han gör, tänker, tycker. Han är inte en del av mitt liv längre. Ändå håller jag kvar förlorade drömmar i mina knutna händer. Låter drömmarna krasa sönder där inne tills allt som återstår är vassa genomskinliga bitar som sticker hål på huden i handen och gör mig illa. 

 

Att bli ignorerad och behandlad som skit får det att svida under huden. Hur kan jag ha blivit så oviktig för honom när jag för ett år sedan var den viktigaste personen i hans liv? Det är frågor jag aldrig kommer få svar på. Men jag måste gå vidare, sluta tänka, glömma honom. Men hur gör man? Min lärare sa idag att man skulle acceptera att man har negativa och jobbiga tankar, men att, när de kommer, fokusera på vad som är betydelsefullt och viktigt i livet. Vilka mål man strävar mot och inte fastna i det jobbiga.

 

Det har gått tio månader sedan uppbrottet. Och jag läser om och läser om de sista kapitlen. Tittar ständigt på den blanka sidan efter slutet, letar efter en fortsättning som inte finns. Söker se de svarta bläckorden framträda på sidan efter den sista. Men det finns ingenting mer. Det är över.

 

Så jag lyssnar på Harry Potter för att kunna sova. Böckerna som funnits med mig sedan jag var åtta år. Böckerna som hjälpt mig fly så många gånger. Livet fortsätter. Lyssnar på Thåström när det blir svårt. Varje dag går jag upp. Jag stannar inte i sängen. Jag följer med livet. Gör det som förväntas av mig. Skrattar, gråter. Hoppas på att tiden ska läka mina sår. 

Lite av tyngden inombords har lättat, ringde jobben och berättade hur sommaren blir

Bägge cheferna tog det bra vilket kändes skönt

Orkar inte med mer dramatik

Jag och Hon

Känns overkligt

Men skönt att lämna allt här ett tag

Dålig energi i luften

Det har gått många månader sedan jag skrev

Många dagar har kommit och gått

Många nätter

Just nu flyter negativ energi runt mig

Folk är missnöjda

Hon i skolan

Min roomie

Hon med hästen

Vad ska jag säga till jobbet...

Och det andra jobbet?

Överallt dessa dilemman

Överallt gör jag fel

 

För att jag går min egen väg

För att jag gör mina egna val

Det gör folk missnöjda

För de vill helst att jag ska flyta med strömmen

Men jag vill inte vara sån

Jag vill vara jag!

På min dödsbädd ska jag se mig själv i ansiktet,

Ingen annan

Låt det bli något fint att se på

 

Jag kan inte berätta det för någon annan

Men jag kan berätta det för er

I tisdags bestämde jag mig

Om inte 2014 blir ett bättre år

Så tar jag livet av mig vid årets slut

Jag orkar liksom inte mer

Jag ser ingen mening och har inte sett någon på mycket länge

Men jag ger det ett år

Ska försöka göra det bästa av det

 

Berättar för honom hur lugn och peaceful jag har blivit
Att jag inte skadar mig själv
Att jag slutit fred med mig själv

För just då känns det sant

Men när jag ligger där i sängen
Med täcket slingrat runt mig som en lömsk orm

Då känner jag mig inte så säker

"Otillräcklig", viskar den elaka sidan av mig

"Du är tråkig och ful. Inte konstigt att han inte vill vara med dig."

Jag försöker förgäves tysta rösten, vädjar:

"Men det handlar ju inte om det!"

"Jo. Jo, jo, jo.

Det är DIG det är fel på.

Du gör allt FEL.

Du är FÖR snäll.

Du är FÖR dum.

Du är aldrig så som man ska vara."

 

Och tårarna rinner

Otillräcklig

Det där "O"-et tittar argt och besviket på mig

 

Så jävla ovärd, Blondie

 

Lyssnar på de bästa böckerna och lägger pussel
Harry Potter och Holden Caulfield
De håller mig sällskap
Medan jag försöker sammanföra de tusen bitarna framför mig på bordet
Tänker att bitarna är som händelser i livet
Varje liten händelse kan kännas onödig och otillräcklig
När man ännu inte sätt det stora sammanhanget
Eftersom händelsekedjan inte ännu satts ihop
Jag känner mig djup och låter Harrys värld omgärda mig som så många gånger förr
Känslan när jag lyssnar på böckerna är den samma som när jag läste orden för tio år sedan
Jag kommer alltid tillhöra magins värld, och är tacksam för det

Holden talar om livet
Om allt som känns så grått och trist
Jag känner igen känslorna med smärtsam samförståelse
Sluter ögonen och låter orden tränga djupare in i mitt medvetande
Blir ett med bokens regnande bokstäver...

 "Anyway, I keep picturing all these little kids playing some game in this big field of rye and all. Thousands of little kids, and nobody's around — nobody big, I mean — except me. And I'm standing on the edge of some crazy cliff. What I have to do, I have to catch everybody if they start to go over the cliff — I mean if they're running and they don't look where they're going I have to come out from somewhere and catch them. That's all I'd do all day. I'd just be the catcher in the rye and all. I know it's crazy, but that's the only thing I'd really like to be. I know it's crazy."

Ett halvt år har gått
Sex månader
Och jag kysser hans läppar
Känner samma känsla som innan uppbrottet
Samma känsla som jag alltid har känt
Han säger att han saknat mig
Jag säger att jag saknat honom
Dagar i glitter och drömskt ljus
Vi går i affärer
Ser på film
Han kysser mig
Han kramar mig
Han är här och jag bara lever i nuet
För jag vet ju
Det är snart över
Det ändrar ingenting

Idag åkte han
Jag grät tysta tårar på morgonen
"Tänk om du glömmer mig..." 
Viskar jag tyst
"Det är klart jag inte kommer."

Men det spelar nog ingen roll
Om han ville vara med mig skulle han vara det
Oavsett hans dåliga mående
Oavsett jobbet

Men han vill inte vara med mig
Och jag kan gråta hur mycket jag vill

It will not bring him back

Tänder brasa
Jag har sot på fingrarna
Varit ensam hela dagen men det känns inte så mycket
Rätt skönt
Inte träffat en enda människa
Bara katterna
Och en man som jag hälsade på när jag tog en promenad i novembersolen...

Pratade med Honom i 2,5 timme
Syftet var att få ett avslut
Men vet inte riktigt om det blev så
Jag känner samma 
Jag har kommit någonstans, jag är inte den jag var förr
Är inte den lilla snälla tjejen som gjorde allt
Men jag smälter ändå när jag pratar med honom
Behöver ett riktigt avslut men vet inte hur
Såg på Shutterisland och huvudpersonens döda fru ber honom

"Let me go."
Och han kramar aska och säger bara.
"I can't."

Jag kramar aska. Den sista glöden bränner mina fingrar. 
Och sedan är han upplöst 
Bara sotet på fingrarna kvar
Och mina handflator hettar från brand

Det är tillräckligt

Hur ska känslan kunna beskrivas?

Det här med att darra i hjärtat

Att känna taggtråden som snärjs åt

Trasar sönder mig innanför

Blöder

Blöder

Blöder

Det här med att funka, men att när som helst tappa sugen

Att det ena sekunden kan kännas avdomnat, nästan okej,

För att i nästa stund skära rakt igenom mig med samma smärta som om tusen krossade kristallglas penetrerat mitt hjärta, min själ

Umgås med vänner för att domna av

Men de ser igenom mig när jag faller

Jag som brukar bära en ogenomtränglig mask över mina känslor

En arm om min kropp

Men jag är trasig, du kan inte hålla om mig

Jag kommer rasa samman i dina armar

 

 

 

Ångest och oro som jag vore av stål och glas, borde gå men stannar kvar
Jag har lovat och glömt, förlåtit fördömt, försent för å ångra men tid nog
Att tänka om och leva med det

Vad gör Blondie?

Känns om att jag lever på övertid

Vakuum

Som att det redan är slut på något sätt

Livsglädjen, om den någonsin fanns, är borta

Ingenting spelar någon roll

Men det är ett så stort steg mellan liv och död

I alla fall när man går och väntar

Och tänker

"Det är bra att tiden går fort, då är det snart slut"

Men kommer det dröja år?

Vet inte om jag orkar vänta så länge

 

 

Och han du älskade en gång

Och kanske älskar än

Spelar det någon roll?

Nej kanske inte

Kanske allt egentligen

 

För jag kan inte tänka logiskt när jag pratar med honom

Han stör

Han stör allt det rationella

 

Min vän säger åt mig att säga till honom

Lämna mig ifred

Men hur ska jag kunna?

Jag älskar ju honom

Det är någonting som inte går över

Och han leker med mig

Han sopar mattan med mig

 

Fan fan fan

 

Jag måste ju släppa

Herregud det har gått månader

Varför släpper jag inte?

Jag är inte den som brukar ha svårt för sånt

Jag bara går

Och ser mig inte om

 

Men nu går det plötsligt inte

 

 

Och det är ju inte han

Det är ju någon annan

För det funkade ju inte med honom

När ska jag inse det?

Fast det känns ju inte bättre
Dagarna går och jag håller mig flytande
Försöker hålla mig jämn

Gör saker som behöver göras

Diskar och är lugn

Läser och är lugn

Dricker te och ser serier

Är lugn

 

Men så spricker det

Oförberett och smärtsamt

Tårarna forsar

Jag gråter med händerna för ansiktet

Känner tårarna längs handryggen

 

Katten lyssnar oförstående

Varför mår jag såhär?

Jämt

Det spelar ingen roll om jag har dig eller är ensam

Jag mår ständigt såhär

Ohållbart

 

Det finns bra dagar, men någonstans väntar det grå

Det svarta

Som hindrar mig från att få vara normal och lycklig

Jag är 22 idag

Kommer jag må likadant när jag är 33?

Kommer jag ens leva så länge

Ofta känns det så hoppfullt att bara göra slut på allt

 

Varför ska jag leva för?

Jag trivs ju inte

Jag har aldrig trivts

Varför måste jag pina igenom det här bara för att hålla andra nöjda?

För jag måste ju

Jag vill inte utsätta min 13 åringa syster för saknaden

Vill inte att min 10 åriga lillebror ska undra vart jag är

Vill inte att mamma och pappa ska uthärda smärtan av att förlora en dotter

Vill inte utsätta farmor

Och katterna

Jag måste finnas för mina katter

Men när jag inte orkar

Vad händer?

 

Igår förlikade jag mig med tanken om ett ensamt liv

En stuga vid vattnet, bara jag och katterna

Det blir nog bra

Jag orkar inte med alla relationsband

Det är för komplicerat

 

Men hur länge ska jag behöva leva med saknaden?

Saknar den där unge mannen som inte ens förtjänar det

Vad gör man? Hur länge?

 

Räknade till 100 dagar

Känner fortfarande samma

Är trasig

Ett svart hål

 

Hela året har bara varit så jävla jävla ovärt

 

Min älskade katt som gick bort

Mitt hem som såldes

Han som gick

 

Vad gör man

Vad säger man

Fan

 

 

Gråtit mycket

Jag som brukar hålla mig neutral

Långsamt går jag i en nedåt spiral

Verklighet och vardag blir lite svårare att uthärda

Grät tills jag var tvungen att springa in i badrummet

Maten kom upp utan fingrar i halsen

För jag gör ju inte sånt längre

Kan inte börja spy

Då skulle jag inte göra annat

 

Kanske var det häf sista dagen av smärta

Imorgon har 100 långa dagar passerat

Kanske är det en milstolpe

Kanske kan allt som gör så ont inte röra mig mer 

Imorgon

 

"Tomorrow, I'm gonna wake up happy"

 

Och regnet faller så fint mot marken

Låt det bli kallt nu

Jag vill ha kyla

Kyla ända in i själen

 

Imorgon vaknar jag lycklig

Imorgon

Skär systematiskt

Nästan sakligt

Rakbladet över benet

Skapar rader av blodtårar

Vill åt smärtan

Vill sluta gråta

Vill göra smärtan fysisk

Slippa tänka

 

Det är höst nu

Behöver inte visa mina ben igen på många månader

Så vad gör väl det

Om hundra år

När allt är tillbaks på noll

Som att leka med döden

Men jag bryr mig inte längre

Tårarna blir is

Mitt hjärta som ältar

 

Borrar ned näsan i kattens mjuka päls

Nu finns bara du och jag

Jag och pälsängeln

Kanske är det bra?

Men vad ska det hela leda till?

Kanske dör jag imorgon

Lättnad?

Vill bara bli fri från alla tankar

Hur lång tid ska det ta?

Hur många minuter, dagar

Innan minnena slutar spelas upp i mitt huvud?

Det gör mig galen

 

Har börjar springa på allvar

Finner någon slags frid i huvudet då

Peace of mind

Blir nästan lycklig

 

Så skönt att endast fokusera på att fortsätta springa

Steg efter steg

Springa i takt till musiken som strömmar in i mina öron och skapar lugn

 

 

Har börjat fundera på mat igen

Eller rättare sagt frånvaro av mat

Är det dags nu? 

Har börjat äta mindre

Skipping meals

Känner mig upprymd

Kontroll! 

 

Men Blondie.

Låt dig inte luras igen

Minns du inte hur det var?

Ändlösa timmar i affären som bara resulterade i inhandlandet av luft

Dagar då du öppnade kylen och insåg

"Idag går det inte att äta. Jag kan inte idag"

Och dessa dagar blev fler och fler

Minns du inte?!

Du har kämpat så jävla hård för att kunna äta normalt igen

 

Men jag är inte normal, det är det som är problemet

Även nu finns matdemonerna

De ligger där och sover i magen

Väntar på att jag ska bli fet så de kan börja viska åt mig igen

Men förlåt

Tänker inte bli fet igen.

Ska bli smal nu.

På riktigt.

 

 

Hur gör man? 

Hur slutar man älska den som betydde mest?

Den man skapade allting för?

Gråter när jag inser att det inte går

Jag kommer aldrig sluta älska honom

Har alltid älskat honom alldeles för mycket och nu kan jag inte sluta

Trots att minuterna och timmarna går

Trots att dagarna har blivit veckor och veckor månader

Jag känner likadant med en glödande smärta som hotar kväva mig

Vad gör man?