River en ganska värdelös dröm

Mår ju bra.
Lugnet omgärdar mig ofta, smeker mina tankar, hjälper mig att komma vidare. Och jag är glad att jag kommit någonstans. Men i mig ligger fortfarande begäret att prata med Honom, höra av mig till Honom, träffa Honom. Även om det skrämmer mig. Även om jag ofta tänker att jag aldrig mer skulle kunna ha varken en relation med honom igen eller ens strula med honom. Hans effekt på mig skrämmer mig och får mig att vilja försvinna in i någon dimma, sluta tänka, glömma honom för all framtid. Men någonting hindrar mig från att göra detta. Det kan gå veckor, men sedan hörs vi. Han verkar inte speciellt intresserad av att träffa mig och det gör mig ledsen. Jag vill ju vara speciell. Samtidigt viskar förnuftet ”Du ÄR inte speciell. Han har GLÖMT dig för länge sen. Han BRYR sig INTE om dig. Han ÄLSKADE dig ALDRIG.” Jag drabbas av frustration. Jag blir arg, ledsen, gråter. För att han inte vill lägga tid och energi på mig fastän jag ber honom. Och samtidigt så vet jag ju att det inte spelar någon som helst roll vad han gör, tänker, tycker. Han är inte en del av mitt liv längre. Ändå håller jag kvar förlorade drömmar i mina knutna händer. Låter drömmarna krasa sönder där inne tills allt som återstår är vassa genomskinliga bitar som sticker hål på huden i handen och gör mig illa. 

 

Att bli ignorerad och behandlad som skit får det att svida under huden. Hur kan jag ha blivit så oviktig för honom när jag för ett år sedan var den viktigaste personen i hans liv? Det är frågor jag aldrig kommer få svar på. Men jag måste gå vidare, sluta tänka, glömma honom. Men hur gör man? Min lärare sa idag att man skulle acceptera att man har negativa och jobbiga tankar, men att, när de kommer, fokusera på vad som är betydelsefullt och viktigt i livet. Vilka mål man strävar mot och inte fastna i det jobbiga.

 

Det har gått tio månader sedan uppbrottet. Och jag läser om och läser om de sista kapitlen. Tittar ständigt på den blanka sidan efter slutet, letar efter en fortsättning som inte finns. Söker se de svarta bläckorden framträda på sidan efter den sista. Men det finns ingenting mer. Det är över.

 

Så jag lyssnar på Harry Potter för att kunna sova. Böckerna som funnits med mig sedan jag var åtta år. Böckerna som hjälpt mig fly så många gånger. Livet fortsätter. Lyssnar på Thåström när det blir svårt. Varje dag går jag upp. Jag stannar inte i sängen. Jag följer med livet. Gör det som förväntas av mig. Skrattar, gråter. Hoppas på att tiden ska läka mina sår. 

 

Whatever will be, will be

Lite av tyngden inombords har lättat, ringde jobben och berättade hur sommaren blir
Bägge cheferna tog det bra vilket kändes skönt
Orkar inte med mer dramatik
Imorgon åker vi
Jag och Hon
Känns overkligt
Men skönt att lämna allt här ett tag
Dålig energi i luften
Ta mig bort
 
 

Bara döda fiskar följer strömmen

Det har gått många månader sedan jag skrev
Många dagar har kommit och gått
Många nätter
Just nu flyter negativ energi runt mig
Folk är missnöjda
Hon i skolan
Min roomie
Hon med hästen
Vad ska jag säga till jobbet...
Och det andra jobbet?
Överallt dessa dilemman
Överallt gör jag fel
 
För att jag går min egen väg
För att jag gör mina egna val
Det gör folk missnöjda
För de vill helst att jag ska flyta med strömmen
Men jag vill inte vara sån
Jag vill vara jag!
På min dödsbädd ska jag se mig själv i ansiktet,
Ingen annan
Låt det bli något fint att se på
 

Förr eller senare faller allt

Jag kan inte berätta det för någon annan
Men jag kan berätta det för er
I tisdags bestämde jag mig
Om inte 2014 blir ett bättre år
Så tar jag livet av mig vid årets slut
Jag orkar liksom inte mer
Jag ser ingen mening och har inte sett någon på mycket länge
Men jag ger det ett år
Ska försöka göra det bästa av det
 

För många "O"

Berättar för honom hur lugn och peaceful jag har blivit
Att jag inte skadar mig själv
Att jag slutit fred med mig själv
För just då känns det sant
Men när jag ligger där i sängen
Med täcket slingrat runt mig som en lömsk orm
Då känner jag mig inte så säker
"Otillräcklig", viskar den elaka sidan av mig
"Du är tråkig och ful. Inte konstigt att han inte vill vara med dig."
Jag försöker förgäves tysta rösten, vädjar:
"Men det handlar ju inte om det!"
"Jo. Jo, jo, jo.
Det är DIG det är fel på.
Du gör allt FEL.
Du är FÖR snäll.
Du är FÖR dum.
Du är aldrig så som man ska vara."
 
Och tårarna rinner
Otillräcklig
Det där "O"-et tittar argt och besviket på mig
 
Så jävla ovärd, Blondie
 
 
 

En kärleksförklaring till romanernas magi

Lyssnar på de bästa böckerna och lägger pussel
Harry Potter och Holden Caulfield
De håller mig sällskap
Medan jag försöker sammanföra de tusen bitarna framför mig på bordet
Tänker att bitarna är som händelser i livet
Varje liten händelse kan kännas onödig och otillräcklig
När man ännu inte sätt det stora sammanhanget
Eftersom händelsekedjan inte ännu satts ihop
Jag känner mig djup och låter Harrys värld omgärda mig som så många gånger förr
Känslan när jag lyssnar på böckerna är den samma som när jag läste orden för tio år sedan
Jag kommer alltid tillhöra magins värld, och är tacksam för det

Holden talar om livet
Om allt som känns så grått och trist
Jag känner igen känslorna med smärtsam samförståelse
Sluter ögonen och låter orden tränga djupare in i mitt medvetande
Blir ett med bokens regnande bokstäver...

 "Anyway, I keep picturing all these little kids playing some game in this big field of rye and all. Thousands of little kids, and nobody's around — nobody big, I mean — except me. And I'm standing on the edge of some crazy cliff. What I have to do, I have to catch everybody if they start to go over the cliff — I mean if they're running and they don't look where they're going I have to come out from somewhere and catch them. That's all I'd do all day. I'd just be the catcher in the rye and all. I know it's crazy, but that's the only thing I'd really like to be. I know it's crazy."

 

You see, the cage it called, and I said: "Come in, I will not open myself up this way again..."

Ett halvt år har gått
Sex månader
Och jag kysser hans läppar
Känner samma känsla som innan uppbrottet
Samma känsla som jag alltid har känt
Han säger att han saknat mig
Jag säger att jag saknat honom
Dagar i glitter och drömskt ljus
Vi går i affärer
Ser på film
Han kysser mig
Han kramar mig
Han är här och jag bara lever i nuet
För jag vet ju
Det är snart över
Det ändrar ingenting

Idag åkte han
Jag grät tysta tårar på morgonen
"Tänk om du glömmer mig..." 
Viskar jag tyst
"Det är klart jag inte kommer."

Men det spelar nog ingen roll
Om han ville vara med mig skulle han vara det
Oavsett hans dåliga mående
Oavsett jobbet

Men han vill inte vara med mig
Och jag kan gråta hur mycket jag vill

It will not bring him back

 

Burning

Tänder brasa
Jag har sot på fingrarna
Varit ensam hela dagen men det känns inte så mycket
Rätt skönt
Inte träffat en enda människa
Bara katterna
Och en man som jag hälsade på när jag tog en promenad i novembersolen...

Pratade med Honom i 2,5 timme
Syftet var att få ett avslut
Men vet inte riktigt om det blev så
Jag känner samma 
Jag har kommit någonstans, jag är inte den jag var förr
Är inte den lilla snälla tjejen som gjorde allt
Men jag smälter ändå när jag pratar med honom
Behöver ett riktigt avslut men vet inte hur
Såg på Shutterisland och huvudpersonens döda fru ber honom
"Let me go."
Och han kramar aska och säger bara.
"I can't."
Jag kramar aska. Den sista glöden bränner mina fingrar. 
Och sedan är han upplöst 
Bara sotet på fingrarna kvar
Och mina handflator hettar från brand



You had time

För nu finns mest jag och katten
Han ligger på mig hela nätterna
Snusar mig kärleksfullt i nacken
Sitter bredvid när jag pluggar, eller helst nära, i knät
Spinner högt när han trivs

Och jag vill gråta för att han är så fin
För att han har blivit hela min värld
När jag håller om honom
Håller jag hela världen i händerna
En otrolig känsla
Saknar givetvis fortfarande min stora trygga pälsboll som dog i början av året
Men min lilla pälsängel som ännu inte är ett år skänker trygghet och lugn

Sa en gång

 

”Men tänk om jag inte kan älska honom som jag älskade min första katt.
Och tänk om han känner det.”

 

Men jag hade inte behövt oroa mig
På samma sätt tänker jag



”Men tänk om jag inte kommer kunna älska en man igen,
Sådär som jag älskade honom...”

 

Och jag borde förstå
Att när den rätta dyker upp kommer jag kunna känna igen
Det som stör mest just nu är mina tankar
Han borde inte få fritt spelrum i mitt huvud
Han förtjänar inte längre att få vara där
Och när jag kommer att tänka på något
Är det honom jag vill skriva till
Men jag ska inte göra det
Det förstör bara mer
Drar ut på processen
Och det är onödigt...

Det får ta tid

Men dagarna går
Och jag klarar mig

Jag klarar mig med mig själv och katten
Det räcker
Det är ett okomplicerat liv

Det är tillräckligt

 

Men ingen mer kärlek, för det går ju inte

Hur ska känslan kunna beskrivas?
Det här med att darra i hjärtat
Att känna taggtråden som snärjs åt
Trasar sönder mig innanför
Blöder
Blöder
Blöder
Det här med att funka, men att när som helst tappa sugen
Att det ena sekunden kan kännas avdomnat, nästan okej,
För att i nästa stund skära rakt igenom mig med samma smärta som om tusen krossade kristallglas penetrerat mitt hjärta, min själ
Umgås med vänner för att domna av
Men de ser igenom mig när jag faller
Jag som brukar bära en ogenomtränglig mask över mina känslor
"Blondie, du ser sorgsen ut..."
En arm om min kropp
Men jag är trasig, du kan inte hålla om mig
Jag kommer rasa samman i dina armar
 
 
 

Jag saknar det som inte finns och sprider ut mig själv i vinden

Ångest och oro som jag vore av stål och glas, borde gå men stannar kvar
Jag har lovat och glömt, förlåtit fördömt, försent för å ångra men tid nog
Att tänka om och leva med det

Vad gör Blondie?
Jag gör så lite som möjligt egentligen
Fastän jag har allt att göra
Tentan närmar sig skrämmande fort
Men jag pluggar inte
Har liksom slutat
Kanske aldrig började
Vill mest ligga i sängen och se på serier
Eller springa
 
Mamma och syster kom på besök
Fick mig att le
Skratta
Älska min familj
 
Men när jag lämnas ensam kommer det
Först går det bra
Har glada stunder
Idag har varit bra
Verkligen helt ganska bra
 
Men jag vet att dagarna går och besattheten äter upp mig
Springer springer springer
Minuter som blir till timmar på gymmet
Yr i huvudet när jag snubblar av bandet
Smått euforisk
Men besatt
Måste ju fokusera på någonting
 
Svalkar vinden värmer solen
Ser du något bakom molnen
Känner du lyckan genom sorgen
Jag har inget mer än mina tankar

Sa idag till Roomie att jag ska släppa nu
Inte prata med honom mer
Hon sa att hon slår mig om jag gör det
Jag ger ett snett leende
Tänker
"Kan jag hålla det denna gång? Eller är det här bara ytterligare ett falskt löfte i ordningen?"

Säger till Roomie:
"Varför är jag inte arg?
Jag borde vara arg.
Men jag är bara arg på mig själv.
För att jag är så äckligt snäll."

Hon har inga svar
Och det har inte jag heller
Jag baraa hoppas hoppas att jag kan få känna frid snart
Att jag kan få känna att det är okej att inte ha honom i mitt liv mer
För det funkar ju liksom inte
Jag kan inte gå runt och hoppas och kräla och hoppas igen att han ska komma tillbaka till mig
Och jag kan inte vara med honom
För han gör mig sjuk
Jag blir sjuk av något som inte längre kan kallas kärlek
 
Så vi glömmer det.
Sätter en
.
 
Jag saknar det som inte finns och sprider ut mig själv i vinden
Bara du kan bära det som gör så ont i mina ögon. vi har något stort
På gång, så länge ingen bryr sig om vilka höjder vi kan nå
På vilken sida som vi står

 

Man måste dö några gånger innan man kan leva

Känns om att jag lever på övertid
Vakuum
Som att det redan är slut på något sätt
Livsglädjen, om den någonsin fanns, är borta
Ingenting spelar någon roll
Men det är ett så stort steg mellan liv och död
I alla fall när man går och väntar
Och tänker
"Det är bra att tiden går fort, då är det snart slut"
Men kommer det dröja år?
Vet inte om jag orkar vänta så länge
 
 

Allt är försent

Och han du älskade en gång
Och kanske älskar än
Spelar det någon roll?
Nej kanske inte
Kanske allt egentligen
 
För jag kan inte tänka logiskt när jag pratar med honom
Han stör
Han stör allt det rationella
 
Min vän säger åt mig att säga till honom
Lämna mig ifred
Men hur ska jag kunna?
Jag älskar ju honom
Det är någonting som inte går över
Och han leker med mig
Han sopar mattan med mig
 
Fan fan fan
 
Jag måste ju släppa
Herregud det har gått månader
Varför släpper jag inte?
Jag är inte den som brukar ha svårt för sånt
Jag bara går
Och ser mig inte om
 
Men nu går det plötsligt inte
 
"One day,
Someone will walk into your Life
and make you see why it never
worked out with anyone else."
 
Och det är ju inte han
Det är ju någon annan
För det funkade ju inte med honom
När ska jag inse det?

Hjärnfrys

Fast det känns ju inte bättre
Dagarna går och jag håller mig flytande
Försöker hålla mig jämn
Gör saker som behöver göras
Diskar och är lugn
Läser och är lugn
Dricker te och ser serier
Är lugn
 
Men så spricker det
Oförberett och smärtsamt
Tårarna forsar
Jag gråter med händerna för ansiktet
Känner tårarna längs handryggen
 
Katten lyssnar oförstående
Varför mår jag såhär?
Jämt
Det spelar ingen roll om jag har dig eller är ensam
Jag mår ständigt såhär
Ohållbart
 
Det finns bra dagar, men någonstans väntar det grå
Det svarta
Som hindrar mig från att få vara normal och lycklig
Jag är 22 idag
Kommer jag må likadant när jag är 33?
Kommer jag ens leva så länge
Ofta känns det så hoppfullt att bara göra slut på allt
 
Varför ska jag leva för?
Jag trivs ju inte
Jag har aldrig trivts
Varför måste jag pina igenom det här bara för att hålla andra nöjda?
För jag måste ju
Jag vill inte utsätta min 13 åringa syster för saknaden
Vill inte att min 10 åriga lillebror ska undra vart jag är
Vill inte att mamma och pappa ska uthärda smärtan av att förlora en dotter
Vill inte utsätta farmor
Och katterna
Jag måste finnas för mina katter
Men när jag inte orkar
Vad händer?
 
Igår förlikade jag mig med tanken om ett ensamt liv
En stuga vid vattnet, bara jag och katterna
Det blir nog bra
Jag orkar inte med alla relationsband
Det är för komplicerat
 
Men hur länge ska jag behöva leva med saknaden?
Saknar den där unge mannen som inte ens förtjänar det
Vad gör man? Hur länge?
 
Räknade till 100 dagar
Känner fortfarande samma
Är trasig
Ett svart hål
 
Hela året har bara varit så jävla jävla ovärt
 
Min älskade katt som gick bort
Mitt hem som såldes
Han som gick
 
Vad gör man
Vad säger man
Fan
 
 
 

Imorgon

Gråtit mycket
Jag som brukar hålla mig neutral
Långsamt går jag i en nedåt spiral
Verklighet och vardag blir lite svårare att uthärda
Grät tills jag var tvungen att springa in i badrummet
Maten kom upp utan fingrar i halsen
För jag gör ju inte sånt längre
Kan inte börja spy
Då skulle jag inte göra annat
 
Kanske var det häf sista dagen av smärta
Imorgon har 100 långa dagar passerat
Kanske är det en milstolpe
Kanske kan allt som gör så ont inte röra mig mer 
Imorgon
 
"Tomorrow, I'm gonna wake up happy"
 
Och regnet faller så fint mot marken
Låt det bli kallt nu
Jag vill ha kyla
Kyla ända in i själen
 
Imorgon vaknar jag lycklig
Imorgon

Men vad spelar det för jävla roll

Skär systematiskt
Nästan sakligt
Rakbladet över benet
Skapar rader av blodtårar
Vill åt smärtan
Vill sluta gråta
Vill göra smärtan fysisk
Slippa tänka
 
Det är höst nu
Behöver inte visa mina ben igen på många månader
Så vad gör väl det
Om hundra år
När allt är tillbaks på noll

MOVE ON

Som att leka med döden
Men jag bryr mig inte längre
Tårarna blir is
Mitt hjärta som ältar
Ältar ältar ältar
Varför varför varför
 
Borrar ned näsan i kattens mjuka päls
Nu finns bara du och jag
Jag och pälsängeln
Kanske är det bra?
 
"If God shuts a door,
stop banging on it!
Trust that whatevere is behind it
is not meant for you"
 

Men vad ska det hela leda till?
Kanske dör jag imorgon
Lättnad?
Vill bara bli fri från alla tankar
Hur lång tid ska det ta?
Hur många minuter, dagar
Innan minnena slutar spelas upp i mitt huvud?
Det gör mig galen
 
 
 
 
 
 

Och varje moln är trasigt

Har börjar springa på allvar
Finner någon slags frid i huvudet då
Peace of mind
Blir nästan lycklig
 
Så skönt att endast fokusera på att fortsätta springa
Steg efter steg
Springa i takt till musiken som strömmar in i mina öron och skapar lugn
 
Du säger att kärleken aldrig var till för dig
Att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen
Du säger att den delar sig vid kinden
Och blir hel igen bakom dig

 
Katten ligger och spinner på magen 
Vad mer kan man egentligen begära
Livet är bra nu
Det funkar
Kanske inte är rusig av lycka
Men är neutral
Ganska svart innanför, men det kommer nog dröja innan jag kan ändra den färgen
Jag klarar mig och det får räcka
 
Har börjat fundera på mat igen
Eller rättare sagt frånvaro av mat
Är det dags nu? 
Har börjat äta mindre
Skipping meals
Känner mig upprymd
Kontroll! 
 
Men Blondie.
Låt dig inte luras igen
Minns du inte hur det var?
Ändlösa timmar i affären som bara resulterade i inhandlandet av luft
Dagar då du öppnade kylen och insåg
"Idag går det inte att äta. Jag kan inte idag"
Och dessa dagar blev fler och fler
Minns du inte?!
Du har kämpat så jävla hård för att kunna äta normalt igen
 
Men jag är inte normal, det är det som är problemet
Även nu finns matdemonerna
De ligger där och sover i magen
Väntar på att jag ska bli fet så de kan börja viska åt mig igen
"Du är fet du är ful du är fet du är ful"
 
Men förlåt
Tänker inte bli fet igen.
Ska bli smal nu.
På riktigt.
 
 

Sail

This is how I show my love
I made it in my mind because
I blame it on my A.D.D. baby
 
Snurrigt i huvudet av tankar och känslor
Vi har träffats några gånger efter uppbrottet
Varje gång är det nästan som förut, fast ändå annorlunda
Vi är ju inte tillsammans
Ändå slutar det alltid med att han hoppar på mig
Slickar mig i ansiktet, smeker min kropp, drar mig i håret
Till en börjar skriker jag
Nej
Nej, det här går ju inte
Kan inte låta dig
Vi är inte...
Sedan släpper alla "borde inte" tankar
För jag älskar ju honom
Jag vill ha hans läppar mot mina
Vill att han ska slicka mig över ansiktet
För det är ju så det ska vara
 
This is how an angel dies
I blame it on my own sick pride
Blame it on my A.D.D. baby
 
Han trycker ned mig mot sängen
Sliter av mig kläderna
Jag låter det ske
Intensivitet som får fönstren att skallra
Väggarna att glöda
 
Jagälskardigjagälskardigjagälskardig

Maybe I should cry for help
Maybe I should kill myself (myself)
Blame it on my A.D.D. baby
 
Efter den fantastiska jordbävningen tystnar världen
Vi ligger tillsammans i mörkret
Hans arm under min nacke
Jag gråter
Han sover
Och jag älskar honom fastän det får mig att gå sönder
 
Maybe I'm a different breed
Maybe I'm not listening
So blame it on my A.D.D. baby
 
"Jag älskar dig"
"Ååh... men Blondie..."
 
Hör smärtan i hans röst
Han är borta från mig trots att jag har hans hud mot min hud
Borta
Gone
Sail
 
 
 
 

Hur slutar man älska?

Hur gör man? 
Hur slutar man älska den som betydde mest?
Den man skapade allting för?
Gråter när jag inser att det inte går
Jag kommer aldrig sluta älska honom
Har alltid älskat honom alldeles för mycket och nu kan jag inte sluta
Trots att minuterna och timmarna går
Trots att dagarna har blivit veckor och veckor månader
Jag känner likadant med en glödande smärta som hotar kväva mig
Vad gör man?

Tidigare inlägg
RSS 2.0