Abre los ojos

Slutar känna igen.
Vaknar med köttfärsåsarom i sovrummet och lyssnar till ljudet av klirret från besticken från våningen nedanför. Jag har ett svart hål i magen. Jag har tappat all ork. Ingenting är roligt längre. Jag orkar ingenting. Orkar inte träffa mina vänner, ser inte meningen med det. Har tappat ännu lite mer av tilltron till the human race. Orkar inte ens prata om det som är fel. Det som är jobbigt. Det som gör att jag känner mig så här.
Skulle egentligen på konsert idag med en underbart snygg tjej, men jag bangar. Jag orkar inte. Just nu känns det för svårt att ens kliva upp ur sängen.
Så jag ligger kvar här ett tag till. Med äcklig köttfärsås i näsan.

Vatten och likgiltighet


Snöstorm.
Inte vågat mig ut än.
Dåligt för jag måste röra på mig.
Lever på endast pepparkakor. Äckliga kalorier, men all annan mat blir bortglömd. Gjorde gröt som jag inte åt upp. Gjorde knäckemacka som mötte samma öde. Ned i soptunnan.
Besides my problems hides in numbers...

Det blir mest vatten till slut.
Och då fryser jag.
Två koffeinpiller. Två koppar kaffe.
Ingenting gör mig pigg.
Pillren så härligt vita.

Slår in julklappar i färgglatt papper. Svarasr enstavigt på tilltal. Tröttnar på bokstäverna.

Besviken på killen.
Jag är alltid svart eller vit. Aldrig gråskala. Hata eller älska.
Men mest blir det whatever. Orkar inte snacka. Trött.

Mer vatten. Mer likgiltighet. Tack.




If you want something bad, you always find a way to get it

Sedan hamnade jag på toaletten igen
Sluta göda mig för fan
Det tjänar ingenting till att ge mig för mycket mat
Jag hittar alltid sätt att göra mig av med det

Ni vet att jag inte tycker det är rätt väg att spy
Ändå hamnar jag på toaletten
Ändå sitter jag med en påse under täcket med fingrarna i halsen
Fingrarna i halsen, ja

Idag släpade jag in dammsugaren i badrummet,
satte på den
Och sedan var det showtime

Duktigt Blondie
Helt jävla fucking underbart

Let the poets cry themselves to sleep

Slår händerna för öronen.
Försöker stänga ute skriken och gråten.
För en gångs skull är det inte jag.
Men ångesten av att höra tårarna...
Det svarta hålet växer i magen.
Gör mig likgiltig.
Jag gråter med henne inombords,
men mina ögon är torra.
Låter inte impulsen att springa och trösta få övertaget.
Hon vill antagligen inte ha min tröst.
Och jag vill hem.
Hem till livet jag känner till.
Hem till mitt liv.





I Feel Nothing

After all this has passed
I still will remain
After I've cried my last
There'll be beauty from pain
Though it won't be today
Someday I'll hope again
And there'll be beauty from pain
You will bring beauty from my pain




Är inne i Katniss värld och upplever hennes liv mer än mitt eget just nu. Hennes fiktionella problem är så mycket större än mina verkliga. Knaprar calorie-bars och dricker Pepsi max. Lyssnar på vacker musik och ser fina filmer. Vad är min verklighet?

Känner mig som författaren i Sofies värld. Som om jag finns utanför handlingen. Jag är så långt borta från mitt liv både fysiskt och psykiskt. Saknar min familj. Saknar mina katter. Saknar pappa. Men Katniss värld håller mig borta från alla tankar.

Jag, känslostormen personifierad, känner knappt någonting alls. Jag är varken nedstämd eller speciellt glad. Jag står och stampar på en medellinje som varken går upp eller ned. Men det är inte ens likgiltighet längre. Det är... ingenting. I feel nothing.

Är det mina antidepressiva piller?


Inte den här gången.
Det är jag.
Jag känner... ingenting.

RSS 2.0