Jag kan bränna dig som du aldrig bränt dig
Min fascination när blodet rinner ur min arm är närmast skrämmande
Nålen i armen
Deciliter efter deciliter
Mitt blod hamnar i en påse som sköterskan tar med sig
Det är ju bra
Jag använder mitt blod till något vettigt
Men när jag kommit hem vill jag åter öppna upp huden
Bara ett litet snitt
Se blodet rinna
Men det får man ju inte
Det får man inte göra
Det är inte bra
Kommer på mig själv att börja planera när jag skulle kunna utföra denna handling
Även fast man inte får
Bara lite?
Ingen behöver märka
Usch jag känner mig störd på så många olika nivåer
Det som är normalt att tänka i min värld skulle nog inte anses normalt i någon annans
Men vem ska bestämma vad som är okej att tänka?
Jag är en storm från ingenstans
Överväger att gå och lägga mig
Bara en liten tupplur
Men man borde nog inte
Då kan man ju inte sova i natt när mörkret fallit
Och det måste man
För sedan ska man upp och iväg till skolan
Livet är fyllt av plikter
Men det kanske är bra
Så man faktiskt måste gå upp och göra någonting av dagen
Om att äta
När jag uppdaterade den här bloggen dagligen var jag olycklig
Jag var besatt av kalorier, att gå ned i vikt
Ursinningt promenerade jag dagarna i ända, åt lite, och fick ångest vad jag än stoppade i munnen
Det var en ohållbar livsstil
Jag grät över minsta kalori
Ville inte äta alls och spydde när jag tappade kontrollen
I januari förra året hade jag återvänt till Sverige efter en längre utlandsvistelse
Jag återförenades med min "high-school sweetheart" blev dödskär på nytt och levde på kärlek
Han upptäckte dock snart min sneda syn på mat
Hur jag fick panik när han ställde fram en tallrik med spagetti
Detta ledde till konflikter, han ville inte vara tillsammans med en tjej som inte äter
Det blev en prövosam tid för mig
Han trugade och jag tvingades äta en del
Yoghurt har varit mitt safe-food, så under ett halvårstid levde jag nästan enbart på det
Han accepterade det och var glad att jag åt något över huvud taget, även om hans slagord har varit
"Yoghurt är inte mat."
Långsamt har jag börjat testa mig själv
Vågat mig på annan mat
Jag var livrädd att gå upp i vikt
Konstigt nog gjorde jag inte det
Min kropp saknade alla viktiga näringsämnen och tog tacksamt emot det jag ville ge
Jag började mer och mer inse att min tidigare diet av luft varit att svälta alla mina sinnen
Att det jag försökt kontrollera hade börjat kontrollera mig
Alla ändlösa timmar i affären med ögonen på innehållsförteckningarna som slutat med att jag inte vågat köpa något alls. Alla livsmedel jag var livrädd för, pasta, ost, bröd, smör, FETT, socker och så vidare. Listan var lång.
Jag säger inte att jag blivit helt normal i mitt ätande. Jag lever fortfarande mestadels på yoghurt och äter inte pasta. Men den otroliga ångesten som jag fick av att vara mätt kommer inte lika ofta längre.
Jag har alltid varit rädd för ångesten och gjort allt för att undvika den, när maten gav mig ångest slutade jag helt enkelt äta. Enkelt men farligt.
Nu är jag mest rädd för att trilla dit igen. Att hamna i en nedåtspiral, gå upp i vikt och börja banta igen och utveckla det till kalori-rädsla. Ätstörningen har funnits hos mig i 8 år och det är inte något man blir av med på en eftermiddag. Men jag försöker, som med så mycket annat.
Jag vet inte varför jag berättar det här för er. Ni kanske hellre vill läsa matscheman som inte hinnerhåller någon mat? Men det är inte därför jag har den här bloggen. Den finns till för att få ut alla känslor som slåss inom mig. Även utan matdemonerna finns det rikligt att obehagliga monster i magen. Kanske kan orden döda monstren? Eller i alla fall få dem att vila en strund, stryka sin håriga päls mot insidan på min hud. Kanske.
Det kommer aldrig va över för mig
Som en orkan kan jag svepa bort dig
Men jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig
Morgon
En ny dag
Men jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig
Morgon
En ny dag
Himlen är vit
Mår bättre idag
Just nu
Jag kommer älska dig när jorden gått under
För jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig
För jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig
Minns tonårsångesten
Minns dagar på golvet
Minns dagar utan mat
Minns dagar med choklad
Hur kommer jag minnas denna dag?
Jag kan bränna dig, som du aldrig bränt dig
Om du ligger med mig
Världen rasar och var finns jag?
Vart ska jag ta vägen?
Jag vill inte börja på nytt någon annan stans
Jag vill inte bo själv
Jag vill inte sitta i ett ensamt studentrum
Jag vill inte vara långt bort ifrån allt
Var är hon som åkte iväg till Frankrike?
Hon som klarade sig själv
Hon som var ute på så långa promenader
Jag känner mig sviken av allt
Sviken av livet
Sviken av människor
Jag vill lägga mig ned någonstans och sluta finnas
Ungefär i alla fall
Jag vill inte vara ensam
Men vad gör man?
Utom att bli lite mer kall inombords
Lite mer kylig
Lita lite mindre på
Vad gör man?
You die when you're young
För jag är nog ganska svår att vara nära
Humöret svänger
Jag kan vara världens roligaste, tryggaste, snällaste
Säga saker som får dig att smälta
Få dig att få lite ont i hjärtat av kärlek
Men jag kan också ligga på golvet och gråta
Med ångesten som kväver mig
Du har sett allt
Du har stått i dörren
Jag har skämts
Jag har lovat att inte tappa kontrollen igen
Ändå tappar jag den stundom, igen, och igen
Du säger
"Jag har sagt att jag kommer lämna dig om du skadar dig igen.
Men jag älskar dig för mycket för att lämna dig."
Och jag får nya chanser
Håller mig i skinnet
Trycker ned ångesten i magen
Ler när jag vill gråta
Säger att allt är bra, fastän jag går sönder
Du undrar om jag är ledsen,
Jag säger "Nej",
Med mörkret som ett skyddande täcke över mina tårfyllda ögon
Och du håller om mig fastän du vet att jag ljuger
Du kan också tappa kontrollen ibland
Du blir så arg när jag tappar kontrollen
Jag slår med händerna mot mitt huvud
Vill slå ut alla känslor
Vill fördumma mig själv
Du sliter i mig
Dina armar kring mig hals
Jag får ingen luft
Jag får panik
Du släpper
Och jag ligger kvar och gråter
Tillintetgjord
Men du älskar ju mig
Du säger
"Förlåt."
Jag säger
"Det är okej."
Nej, jag är nog inte så lätt att vara nära
Men jag försöker
Jag försöker, försöker, försöker
Låt det vara tillräckligt
Du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
Du springer aldrig ifatt,
när jag väl är där
jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent
att säga som det är
Ständigt denna oro
Framtiden skrämmer mig
Paralyserar mig
Får mig att slås ur balans
Hur kommer allting bli?
Var bor jag om några månader?
Vilken skola?
Vilken stad?
Ständigt dömd att börja om på nytt
Och jag som är så rädd för förändring
Tårarna började rinna när jag satt mig bakom ratten
Vad han än säger kommer jag aldrig kunna lita på honom
Det är inte hans fel
Men jag kan inte lita på någon
Det är bara så
Människan är opålitlig, nyckfull
Jag kan inte lita på någon
Och det gör mig ledsen
Vi testar nya vägar som aldrig tycks ta slut
vi har försökt att fånga den andra men aldrig nått ut
jag vill ha en sista chans så jag säger det rakt ut
Försöker vara vardagsglad
Vara nöjd med allt
Men tårarna kommer ändå
Jag vill ha passion
Jag vill förirra mig i rusiga vårkänslor
Men det vill sig inte riktigt
Nätterna är för kalla än
Drömmer mardrömmar om svek
Vaknar i panik
Han ligger nära mig, håller om mig
Mitt hjärta börjar återfå jämn takt
Men det är ändå inte tillräckligt
Jag är så rädd
Så rädd för att bli sårad
Broken, down, sönderslagen
Men hur ska man kunna leva
Om man ständigt går runt och är rädd?
Det är omöjligt
Jag måste lugna ned mig
Men hur, hur, hur??
Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut
jag vill ha dig nu som jag hade dig förut
Shoreline
Lätt att bli tyst
Lätt att sluta orka
Jag har varit ovanför vattenytan i många dagar nu
Jag säger dagar
För det kan handla om timmar
Om minuter över vattenytan
Då är flera dagar väldigt bra
Men jag är inte som förut
Jag är smått avdomnad
Känner inte så mycket, för jag vill inte känna
Det finns en hopplöshet som långsamt växer sig större inombords
Likt ett höstträd, naket med spretande grenar
Grenarna river mig i magen
Påminner mig om att hopplöshetens träd fortfarande växer
Och än är det långt till våren
Ever since I was eight or nine
I've been standing on the shoreline...
Musiken i öronen
Får ångesten att stilla sig
Det räcker, jag orkar inte
Till slut finns bara hopplöshet och olustig besvikelse kvar
