Jag vet att han kommer börja förakta mig om jag börjar strula med maten igen

Det finns redan en oro och tillbakadragenhet i hans handlingar efter den där kvällen förra veckan

Jag stod i duschen

Hade jobbat ett långt arbetspass

Ville bara krypa upp bredvid honom i soffan och mysa mig nära honom

Känna hans doft

Borra in näsan mot hans hals, hans hår, hans lena hud

 

Men när jag kom ut från duschen stod en plastskål med uppvärmd pastasallad på bordet

Jag kände hur paniken började sprida sig i kroppen

"Är du hungrig älskling?"

Jag uttalar orden så lungt jag förmår

"Nej, det är till dig."

Jag sväljer.

Pasta är det värsta jag vet.

Han vet det också.

Så varför har han värmt pasta till mig halv elva på kvällen?

"Jag är inte hungrig", nästan viskar jag.

"Jag är för trött, jag kan inte äta så här sent."

Jag känner mig som världens sämsta människa när han tyst lyfter bort maten

Min pojkvän har ansträngt sig för min skull, bryr sig om att jag ska må bra

Och här kommer jag och är så otacksam

Han verkar besviken på mig och jag förstår honom

Kvällen är förstörd, i alla fall för mig

Nu kan jag inte slappna av

Jag gråter tysta tårar mot köksfönstret

Kraftlös

Varför var han tvungen att ta fram den där maten?

"Du kunde ha frågat mig först",

Säger jag tyst

 

Han låtsas att allt är bra

Jag kan inte riktigt låtsas

Dagen efter pratar han om att han oroar sig för mina matvanor

Jag vill bara skära ut något inom mig och slänga det, långt, långt bort

 

"Jag äter, det är lugnt, blablablabla."

 

 

 

Nu är han långt borta från mig

Fyra dagar

Utan honom

Minst lika många till

Det känns så långt

 

Vem är jag?

Vem blir jag utan honom?

 

Jag minns tiden innan förstås

Men jag blir rädd för mig själv

Det är inte sunt att vara så uppe i en annan människa...

Men vad gör man?

Jag har varit kär i honom sen första gången vi träffades

Hur skulle jag någonsin kunna backa ur

 

Visst är det konstigt vad kärlek kan göra med oss?