Hjärnfrys

Fast det känns ju inte bättre
Dagarna går och jag håller mig flytande
Försöker hålla mig jämn

Gör saker som behöver göras

Diskar och är lugn

Läser och är lugn

Dricker te och ser serier

Är lugn

 

Men så spricker det

Oförberett och smärtsamt

Tårarna forsar

Jag gråter med händerna för ansiktet

Känner tårarna längs handryggen

 

Katten lyssnar oförstående

Varför mår jag såhär?

Jämt

Det spelar ingen roll om jag har dig eller är ensam

Jag mår ständigt såhär

Ohållbart

 

Det finns bra dagar, men någonstans väntar det grå

Det svarta

Som hindrar mig från att få vara normal och lycklig

Jag är 22 idag

Kommer jag må likadant när jag är 33?

Kommer jag ens leva så länge

Ofta känns det så hoppfullt att bara göra slut på allt

 

Varför ska jag leva för?

Jag trivs ju inte

Jag har aldrig trivts

Varför måste jag pina igenom det här bara för att hålla andra nöjda?

För jag måste ju

Jag vill inte utsätta min 13 åringa syster för saknaden

Vill inte att min 10 åriga lillebror ska undra vart jag är

Vill inte att mamma och pappa ska uthärda smärtan av att förlora en dotter

Vill inte utsätta farmor

Och katterna

Jag måste finnas för mina katter

Men när jag inte orkar

Vad händer?

 

Igår förlikade jag mig med tanken om ett ensamt liv

En stuga vid vattnet, bara jag och katterna

Det blir nog bra

Jag orkar inte med alla relationsband

Det är för komplicerat

 

Men hur länge ska jag behöva leva med saknaden?

Saknar den där unge mannen som inte ens förtjänar det

Vad gör man? Hur länge?

 

Räknade till 100 dagar

Känner fortfarande samma

Är trasig

Ett svart hål

 

Hela året har bara varit så jävla jävla ovärt

 

Min älskade katt som gick bort

Mitt hem som såldes

Han som gick

 

Vad gör man

Vad säger man

Fan

 

 

 

Det måste finnas något bättre. På något sätt, någon gång, någonstans. Jag vet inte hur, inte när, men det måste vara så. Måste bli bättre.
Kramar! <3