Gud så skönt.
Det är äntligen över, på riktigt, på riktigt. Efter 3 år har jag äntligen tagit farväl på riktigt. Det är jätte sorgligt egentligen, men det är ändå en sådan relief.

-Andas- För en gång skull är det ingen uppmaning. Utan en beskrivning. Jag andas. Jag behöver aldrig mer undra, aldrig mer fundera på vad jag ska göra i det ärendet.

Skickade ju ett mail till mitt ex igår. Han svarade lugnt utan hårda ord. Förstående. Hoppades att jag skulle höra av mig igen. Men det kan jag inte. Så jag sa som det var, att vi inte kan ha kontakt. Jag har mitt liv och han tillhör det förflutna. Så nu är det äntligen över på allvar. Vi tog aldrig farväl då när världen rasade för tre år sedan. Nu har jag sagt mitt sista farväl. Inser inte förrän nu efteråt att det gnagt på mig ganska mycket under den här tiden. Jag har trängt undan det. För mycket mörkt i minnena.


Men nu är det över.

Jag kan andas ren, ny luft av lättnad.

Jag ser mig själv som kristen. Jag vill vara kristen, jag försöker vara kristen, jag är kristen.

Gahh. Ibland är jag orolig att jag är agnostiker. För jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Jag vill att de ska finnas en högre makt för livet skulle vara så tråkigt annars. Jag har många kristna vänner och de tycks alltid vara så mycket bättre på att vara det än jag. Jag frågar dem "Men hur gör du för att tro? Varför tror du? Hur tror du?"
För jag tror ju också. Tror jag. Jag vill tro. Men hur gör man egentligen? Speciellt en sådan som jag som har svårt att tro på allting. Jag är en riktig tvivlare. Men någonstans inom mig finns nog tron. Och jag ska försöka hitta den. Jag fortsätter hålla fast vid att jag vill tro. Agnostiker eller inte.

Men jag ser mig själv som krisen. Jag vill vara kristen. Jag försöker vara kristen. Jag ÄR kristen.


Amen.

Men varför gjorde jag det där nu då? Det är väl bra som det är? Varför vill jag plåga min hjärna?

Låt mig skrika färdigt
tills bröstkorgen blir tom...
Låt mig spricka sönder
Det har jag verkligen förtjänat
Hallå, hallå
Låt mig vara dum

Och sedan att jag ber om ursäkt som en himla idiot. Men det är klart. Jag var en idiot. Det är en hårfin linje mellan att vara ödmjuk och att kräla.

Herregud. Jag kan inte fatta att jag gjorde detta. Och nu kommer jag få lida i flera dagar tills jag får veta om han svarar eller inte. Och om han inte gör det är det så jävla fucking awkward allting. Men kan inte vara normal. Nej, nej, nej, Blondie är riktigt jävla dum i huvudet ni skulle bara veta, hahaha...

Sedan får jag ju så dåligt samvete också. Mitt fel att han föll ned i det svarta. Gjorde likadant mot honom som en person gjorde mot mig men miljoner gånger värre. Helvetes jävla pissskit! Men han var väl fan ingen ängel han heller? Var otrogen och allt? Men det kan jag förstå att han var för jag var en så jävla attention whore. Äcklig var jag. Vidrig.

Hittade just då mitt ex blogg. Min första kille.

Utdrag ur den:

"de var ett förhållande som skulle vara i två år och till och med gå så långt som förlovning. När jag nu ser tillbaka på dom åren så finns de så klart underbara minnen som sena sommarkvällar i småland men de som sitter i minnet är de gånger jag fick slita rakblad ur handen på henne och stoppa försök till självmord. Bilden av henns blodiga armar och söndergråtna ansikte är nog nått som alltid kommer sitta kvar tyvär och trycka undan de fina minnena. När de sedan tog slut var jag redan så nerbryten av alla bråk och skrik att jag sjönk ner i mörkret och depprision som var ett helvete att ta sig upp ur..."

Yes det är jag. Ser ni vilken underbar människa jag är? Herre gud. Min nuvarande kille skulle dö om han var tvungen att gå igenom en tiondel av all skit jag hade med mitt ex. Gaahh jag blir så rädd för mitt förflutna. Jag blir rädd. Jag vill aldrig mer bli den personen jag var då. Blir rädd, rädd, rädd. Jag kommer väl inte bli så igen? Ett monster? Vill ligga nära mina katter, vill ha min kille, min riktiga kille, vill ha hans sockerord i mina öron. Hans varma starka kropp som skyddar mig från allt ont. Han har hjälp mig att bli en människa igen. Mycket genom att inte acceptera min ångest och detta har gjort att inte jag heller accepterat den. Jag ska inte vara ångest. Jag ska vara jag. Killen min har fått mig att skärpa mig när det gäller förhållanden. Jag har blivit så jävla mkt mer normal. Men ibland känns det ändå inte tillräckligt. Fy fan. Varför tänker jag överhuvudtaget på de här sakerna?

Blondie, ta det lugnt nu. Ta det jävligt lugnt, snälla du. Vi har kommit så långt. Tappa inte greppet, snälla du. Snälla du.

Jag ska fatta mig kort
Jag ångrar allt, jag ångrar allting ont
Jag har skrikit färdigt
och bröstkorgen är tom...
Såg du jag sprack sönder
Kan du få mina armar på plats
Hallå, Hallå
har du blivit stum?
Var jag verkligen så dum?


Var jag verkligen så dum?

Nu sitter jag här med cigaretten i mingipan och undrar vart jag är påväg. Har verkligen varit så sjukt röksugen hela dagen, så nu sprack det till slut. Och jag som inte vill börja röka på allvar. Jag älskar att röka men jag försöker begränsa det till att endast röka på fyllan. Hatar också att röka inomhus så nu sitter jag här och fryser i nattlinnet med öppet fönster. Men måste erkänna att för första gången idag släpper trycket i huvudet. Har haft en väldigt djup dag, gått runt och tänkt alldeles för mycket. Nu andas jag ut alla tankar i grå, välsignad rök.

Jo, shoppaholic är jag ju också. Så idag fick jag ryck och sprang in i provrummet till en affär med 10 olika klädesplagg. Hejdå 400 kronor. Kan verkligen inte hålla i pengar. Fick 1000 kronor i förskott på lönen igår och nu är redan 600 spänn borta. Yes. 2400 kr kvar att leva på den här månaden, visst är jag duktig? Dessutom får jag ju besök i helgen så då lär mycket pengar flyga iväg.

Lika bra att tända en till cigarett nu...

Kent.

Sommaren 2008.

Vi hade gått vilse i Norrköping, jag, pojkvännen och pappa. Det var första gången jag var där och vi letade efter stadens folkpark där världens bästa band skulle spela. Vi hittade till slut, efter att ha gått runt hela stan.

När de lät det svarta lakanet falla. Eufori. Där stod mitt älskade band.

Hela konserten upplevdes i ett drömliknande stadie. Men det var behagligt.

Här är mitt ögonblick

Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov

Men älskling vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö

Lycka att jag nu faktiskt hittade Mannen med den vita hatten (låten jag beskriver i mitt moment) från just den konserten vi var på! Det här är alltså en video på mitt underbara moment.
(Jag står typ precis framför tjejen som filmar detta...)

Min bästa vän.


Det är Pure

Vi har känt varann för alltid (bara för att det är så kul att skriva så; we've known each other forever)

Forever ja.

Pure föddes tre veckor efter mig. Våra vi är släkt, ganska nära också. Hon är så fin. Intelligent som fan, snäll och förstående. En kanontjej som alltid varit lite bättre än mig. Men det gör inte så mycket. När det är Pure är det okej.

Hon är den som alltid finns kvar.

Jag har alltid älskat den lilla staden där hon bor, 45 minuter från mig. Där har vi spelat in film och gått långa sommarpromenader. Pustat oss upp för de oändliga backerna. Jag trivs bäst där.

Men nu ska Pure flytta ifrån mig.
Fem timmar med tåg kommer det ta att åka till henne.
För Pure har träffat en kille som hon ska flytta till. Det gör ont i hjärtat men jag vill ju vara glad för hennes skull, jag är glad för hennes skull. Men det känns vidrigt att hon kommer vara så långt bort från mig. Pure känner inte så. Hon ser bara det positiva i det här. Hon vill vara med killen. Och det är klart.

Vi får väl se hur det blir.


Men det är svårt i alla fall.

Nu är det så
Inga fler gränser
Bryr mig inte om hur jag gör det längre
Men jag ska bli smal nu
Och när jag är det
Då får jag ta itu med problemen
Problemen som gör mig smal
Blessing or curse
Ses på andra sidan

Igår natt vandrade jag och vän runt i huvudstaden i över två timmar
Jag hade inga bra promenadskor på mig
Men vi var lite vilse
Gick alltså över 20 000 steg igår
Och gått ned 6 hekto
Man kunde ju hoppats på mer
Men det känns okej ändå
Har sovit fram till nu
Skulle egentligen träffa en vän på stan ikväll
Men nej
Orkar inte
Nu blir det till att mysa i min säng istället

Min dag, ja.

Var ganska nedstämd tills för en stund sedan
Min "vän" ni vet tog kontakt och bad om ursäkt och så
Vet inte riktigt vad jag känner än men ska i alla fall träffa henne ikväll
Tillsammans med några andra kompisar
Så vi får väl se hur det går

Annars så sitter jag här och känner mig ganska ofräsch
Mitt hår är assmutsigt
Jag har röda utslag från min senaste spy-session
Var ute och gick förut i detta skick
Förundrad över hur lite man kan bry sig om vad folk tycker om en

Gått mer än mina 10000 steg idag, känns bra trots spyendet
Men nu ska jag springa in i duschen
Ha en fin kväll tjejer!

Godmorgon.
Nu kör vi

Ringde mamma
Klump i halsen
Höll på att börja gråta

Mamma:
"Det låter som du mår bra i alla fall."

Jag har blivit för bra på att spela
Skratta när du gråter
Le när du går sönder
Om inte ens min egen mamma ser igenom mig
Då gör ingen det

Nej, är det meningen att jag ska skriva om kärlek idag haha, det är verkligen inte rätt dag för varma mysiga glada känslor
Känner mig svart och tom inuti och väldigt ensam

Men en liten definition ska jag väl kunna få ur mig:

Kärlek för mig handlar om att vara osjälvisk
Att ge någon sin kärlek, vare säg om det är en familjemedlem, partner eller ett husdjur
Är för mig en osjälvisk handling
Att man vågar något
Jag ger all min kärlek till mina katter till exempel
Jag vet att de en dag kommer tas ifrån mig eller jag från dem
Men jag kan inte låta bli att älska dem i alla fall

Kärlek är farligt
Men kärlek är väldigt fin

Det här blev jätteflummit

Men ni kanske förstår ändå?
Eller kanske inte x)

(Blir alltså vad jag åt igår eftersom inlägget egentligen skulle vara då)


Tycker inte om att skriva vad jag äter... Men varsågod:

Cola light
Te
Kaffe
1 varmt äpple med kanel
Vindruvor
Vin

"Blir rädd för mig själv. Vart är jag egentligen påväg?"
Skriver jag i den svarta anteckningsboken



Igår hände något jobbigt.
Var hemma hos "Vän"
Vi hade inte setts på några dagar för hon hade haft besök av sin bästis
I alla fall började kvällen mys
Vi satt i hennes säng drack vin och pratade
Så började hennes bästis sms:a till henne
Vän satte sig i fönstret och rökte
Jag snodde hennes mobil och skrev till hennes bästis:
"Blondie tycker vi ska dra ut på krogen, hon bjuder på en öl. Vad tycker du?"
Sa alltså inte att det var jag som skrev
Planen var att visa Vän att bästis visst tyckte vi skulle dra ut
för jag antog att bästis skulle tycka det var en bra idé
Svaret jag får:
"Låter väl kul, men vadå vill du umgås med henne?"
Va?
...
Jag kollar Väns skickade sms
Hon har skrivit
"Ja, jag är med Blondie, umgås bara med henne för att --- inte är hemma."

Det börjar snurra i huvudet
Har aldrig varit med om att någon kompis "snackat skit" om mig på det sättet
Jag reser mig
Samlar ihop mina grejer
"Ska du dra nu eller?"

Jag går

Hej!!
Anledningen till att det varit totalt öken på min blogg igår och idag är att min datorladdare dog igår. Det var verkligen panikartat. Stack iväg till en affär direkt men de hade inte sladd som passade min datorn. Åkte iväg till en större teknikaffär idag, och höll på att börja gråta när de sa att inte de heller hade en! Liksom jag är i ett annat land, svårare att hitta rätt prylar tydligen... Men han i affären tipsade att jag skulle gå till en stormarknad i närheten. Sprang dit. Letade desperat i hela affären innan jag frågade en anställd som sa att jag skulle tillbaka ned till ingången av affären. Lyckat. Så väl där nere igen HITTADE jag inte någon servicedisk som han sagt skulle finnas där. Höll verkligen på att dö, kallsvettades, illamående, rädd rädd rädd. (Haha vart har tekniken fört oss liksom?)

Till slut hittade jag servicedisken (som låg rakt framför näsan på mig) och hon hade verkligen en laddare!! Så Nu har jag västa superladdaren som har typ tio olika munstycken man kan välja mellan för olika datorer. Mohaha. Men viktigaste av allt var att den hade mitt munstycke och man kan ställa in rätt spänning och sånt (som jag inte har en aning om hur det funkar, men hon i kassan berättade vad jag skulle ha den inställd på).

Det var lite om min dag, missade min 30 dagars igår så blir två idag istället. Kommer senare.

Haha hur har eran dag sett ut?

Yes. Upptäckte just att en annan viktbloggare började med 30 days samma dag som jag xD
Gahh man är aldrig speciell...

Le
Le
Le

Ler ju mer ångesten omsluter mig

Ont
Ont
Ont

Men jag ler i alla fall

Har ont i magen av tomheten därinne
Men att äta känns omöjligt
Åt äpple som mellanmål för första gången på säkert 6 år
Jag är allergisk mot äpplen
Men det fungerade att värma det i micron faktiskt
Skar små små bitar
Värmde med kanel
Gott, gott, gott
Blir nog mer äpplen i framtiden
Fantastiskt att inte känna den kliande känslan i munnen

Men nu är det kväll och ingen middag än
Frun i huset är hemma nu så snart sitter vi där
Köksbordet med dess skräckinjagande vita fat
Med kniv som jag hellre använder till att skär ut mitt hjärta
Gaffelns vassa hånleende mot mig

Snälla, jag vill inte

Ja, vi är trasiga båda två
Men jag trodde aldrig vi skulle bli så här

"OK =)"

Skriver jag.

Jag menar: "HELVETES JÄVLA SKIT, DRA ÅT HELVETE DÅ OM DET INTE PASSAR, DET VAR FAKTISKT INTE JAG SOM TOG UPP DEN DÄR SKITEN MEN NU UNDVIKER DU MIG, VAR ÄR RÄTTVISAN?"

Jag säger: "Dissare ;p"
Du säger: "Men jag sa kanske, vi får se."

Jag säger, jag ljuger: "Ok, vi ska äta nu, ha det bra! ^^"

Jag tänker:

Det gör ont i mig.

Jag tänker:

Jag har väntat i en veckas tid på dig då du har dissat mig för en annan. Det har varit svårt för mig som är så osäker när det gäller om jag duger eller inte. Den här veckan har du visat att jag inte duger. Och nu duger jag tydligen fortfarande inte, fastän du har ledig tid. Du låg med min kompis, jag förlät dig. Du snackade massa jobbiga grejer på fyllan, jag låtsades inte bry mig. Din andra kompis kommer och jag blir luft.

Var någonstans i detta kan man ens påstå att vi är vänner?

(Nu funkar äntligen blogg.se för mig, har försökt logga in i x antal timmar...)


Jag har faktiskt världens finaste föräldrar
Det är sånt man inser när man inte träffat dem på några månader

Pappa
I am daddy's girl
Pappa och jag pratar om allt i samhället, media, skvaller,
kändisar, politik, religion, alkoholism, psykisk ohälsa
Han vill jobba på Psykavdelningen och jag vill bli psykolog
Vi har svårare att prata om oss själva
Om när vi mår dåligt
Om hur mycket vi uppskattar varann
Men det går framåt
Och att höra hur glad han blir när jag ringer gör mig alltid varm inombords

Mamma
När jag var yngre var vår relation i totalt kaos
Hon skrek åt mig och jag svor åt henne
Jag flydde mitt i nätterna
Hon bad mig dra åt helvete
Men det funkar bättre nu
Vi förstår varann
För vi är väldigt lika trots allt
Hon är en superfin mamma
Tar hand om mig när det behövs
Visar mig så mycket kärlek
En dag ska jag ge henne ett sommarhus i frankrike
När jag är rik

Har sagt det förr, men jag är så otroligt tacksam att jag har mina föräldrar
Jag ser upp till dem och de är coola var och än på sitt sätt
Ibland önskar jag så klart att de fortfarande var tillsammans
Att vi var en hel familj istället för två
Men det är egentligen bättre nu
Och annars hade jag ju aldrig fått min söta lillebror

Mamma<3
Pappa<3

Sitter här med min halvuppdruckna tomatsoppa och är proppmätt.
100 gram spenat, ett ägg och ca 2,5 dl tomatsoppa.
Men mättheten är den samma som om jag ätit en hel festmåltid, nu måste jag intala mig att jag faktiskt inte har ätit så mycket. Spenat, mindre än 20 cal per 100 gram. Min tomatsoppa, 14 cal per 100 gram. Ägg ca 100 cal. Lär alltså inte ligga på över 200 cal med denna måltid. Ändå blir jag rädd att fettet ska fastna på min kropp, att jag räknat fel någonstans, att det inte spelar någon roll hur mycket eller lite jag äter, jag kommer svullna upp som en ballong i alla fall.

Har gått i 1 timme och 45 minuter idag. Hittills. Känner att jag måste ut i alla fall en halvtimme till, annars känner jag mig fet. Ska städa också. Bränna, bränna, bränna.

Det blir svårt att andas. Någonting sitter fast i halsen. Blir yr i huvudet. Snälla, bete dig inte som ett jävla anorexifreak, du är okej! Du är duktig idag!

Men någonstans är det inte de få kalorierna som räknas. Det är mättnaden. Jag kan inte vara så här mätt, jag får ångest av det. Usch och fy och jävla knäpp jag är. -.-''

Sitter här med min halvuppdruckna tomatsoppa och är proppmätt.
100 gram spenat, ett ägg och ca 2,5 dl tomatsoppa.
Men mättheten är den samma som om jag ätit en hel festmåltid, nu måste jag intala mig att jag faktiskt inte har ätit så mycket. Spenat, mindre än 20 cal per 100 gram. Min tomatsoppa, 14 cal per 100 gram. Ägg ca 100 cal. Lär alltså inte ligga på över 200 cal med denna måltid. Ändå blir jag rädd att fettet ska fastna på min kropp, att jag räknat fel någonstans, att det inte spelar någon roll hur mycket eller lite jag äter, jag kommer svullna upp som en ballong i alla fall.

Har gått i 1 timme och 45 minuter idag. Hittills. Känner att jag måste ut i alla fall en halvtimme till, annars känner jag mig fet. Ska städa också. Bränna, bränna, bränna.

Det blir svårt att andas. Någonting sitter fast i halsen. Blir yr i huvudet. Snälla, bete dig inte som ett jävla anorexifreak, du är okej! Du är duktig idag!

Men någonstans är det inte de få kalorierna som räknas. Det är mättnaden. Jag kan inte vara så här mätt, jag får ångest av det. Usch och fy och jävla knäpp jag är. -.-''

Kommer nu tala om kärlek i dess renaste form, oförstörd kärlek. Inte sådan som jag upplevt i tonåren med krossade hjärtan intima kyssar och allt som gör att kärlek mognar. Nu blir det om barnslig kärlek, sådan kärlek som man kände innan man visste vad kärlek egentligen var.


Min allra första kärlek hette Anton.
Jag var tio år och vi gick i samma klass.
Han var smart, en tänkare
Han hade två katter
Precis som jag
Vi pratade i telefon mycket
Jag var kär i honom, han var inte kär i mig
Men det gjorde inte så mycket
Vi pussades en gång i "Ryska Posten"
Han var en fin första kärlek

Vi blev äldre, jag förändrades mycket till utseendet
Färgade håret i regnbågens alla färger
Han ser fortfarande likadan ut som då, när vi var tio år
Bara äldre

Vi har ingen kontakt längre
Men jag vet att han finns
Han vet att jag finns

Jag är ett pussel
Ett virrvarr av olikfärgade bitar
Bitar av känslor
Bitar av tankar
Och ibland är det svårt för mig att få ihop pusslet
Men vem har inte problem med det?
Tvivlar ofta på att jag är unik
Att människan är unik
Vi är alla pussel
Så jävla lika
Men ändå så missförstår vi varann så ofta
Så kanske är vi olika ändå?
Jag hoppas lite
Lite, lite att jag är bara lite speciell
(Okej?)



Den här bilden är väldigt mycket jag.
Det är mycket viktigt för mig att känna luften,
att andas så mina fönster står ofta öppna.
Och katten förstås
Mina fyra katter är livet för mig

Det här blev kanske ingen vidare introduktion av mig egentligen
Men det är också ganska typiskt mig
Ett virrvarr
Ett kaos
That's me

Utmanad av Narrow (narrowest.blogg.se) och Atara (atara.blogg.se)


4 TV-program jag ser:
How i met your mother
House
Lark rise to Candleford
Scrubs


4 saker jag gjort idag:
SMS:at
Lyssnat på Eminem
Sovit halva dagen
Promenerat

4 saker som jag längtar efter:
Mina katter
Min familj
Dagen då jag är smal
Tills nästa Sookie-bok kommer!

4 saker på önskelistan:
Träffa min kära ponnyhäst igen
Ny mp3-spelare
Biobiobio
Strumpor

4 saker jag avskyr:
När skorna läcker
Getingar
Köer
Kalorier


4 personer jag utmanar:
Stjärnmullvad
Lith
Thewhitetrashbeautiful
Cilla (bloodysabbath)

Sovit tills nu. Kom hem klockan nio imorse. Inte orkat tvätta av mig sminket. Är hungrig så borde borde borde äta något. Men jag vågar inte. Familjen är därnere (inte min familj) och jag kan verkligen inte gå ned och äta då. De kommer tycka jag är fet och äcklig som äter. Dessutom kommer jag bara bli ännu fetare om jag äter. Jag vill inte, jag vill vara smal.
Så vad gör man?

Jag sjunker som en sten
Men det har slutat regna
Så varför orkar jag inte?

Det regnar.
Så sjukt irriterande.
Har liksom två paraplyn men båda är hos olika kompisar. Men jag kommer gå ut i alla fall. Skulle egentligen till någon vintage-shop med vän idag, men vet inte hur det blir. Funderar på att åka in till huvudstaden nu i alla fall och gå på bio, det var så länge sedan över en månad. Jag är beroende av bio det är så mys. Kommer dricka alkohol ikväll. Träffa en annan vän på en pub. Det blir mycket alkohol nu förtiden, men känns ändå inte som om det sätter sig lika mycket på min kropp som när jag äter godis. Imorgon är det 2 sockerfria veckor! Har börjat väga mig en gång i veckan. Orkar helt enkelt inte med all nervositet som skapas när jag väger mig varje dag. Att inte våga dricka vatten på kvällen för att det kommer synas på vågen dagen efter...

Tänker ge mig ut i regnet snart. Kommer bli blöt. Men men.

Har inte andats på flera minuter
Nu hyperventilation
Hur ska jag kunna gå ned till familjen och äta
När jag inte ens kan behålla luften i munnen?
Pojkvän, pojkvän, pojkvän svara!
Vet att jag inte borde stissa upp mig innan jag vet
Innan jag vet vad han känner
Men tystnaden är värre än hundra jävla glasord
Snälla pojkvän
Det är en flicka
Snälla pojkvän
Jag älskar dig

Fryser fast det är ungefär 800 grader härinne
Ont i magen
Orolig
Rädd
Ignorans
Tänk om han hatar mig nu?
Jävla facebook

Mango är så sjukt gott. Typ 69 cal per 100 gram, ganska okej om man jämför med choklad haha. Gaaah ni kan inte fatta hur stolt jag är över att inte ha ätit choklad på 10 dagar! Tror jag aldrig hållit mig ifrån det så länge. 1 score till mig!

Nu blir det film med en ganska ny vän.

Borde plugga just nu och ska plugga för jag vill lära mig... Men jag är uttråkad idag. I alla fall bara ätit sallad idag, bra.

Blä mamma har läst min "icke-anonyma" blogg och är nu orolig för mig. Hon tycker jag äter för mycket piller... Men äter inte alls lika mycket piller som förut. Känns ändå lite awkward att hon läst, liksom min blogg är ganska deppig. Visste ju att det kunde hända, den är ju liksom helt öppen och visst har hon rätt att läsa. Usch har helt tappat sugen för att blogga icke-anonymt. Det är bara i den här bloggen jag kan vara riktigt ärlig. "The secret life of Blondie" haha...

Har era föräldrar läst era icke-anonyma bloggar, eller någon annan släkting?

Blir rädd.
Tänk om allt skiter sig nu?

Peppad med icke-mat
Dricker sockerfri läsk och ser på spökgrejs

Igår erkände en av mina vänner att hon nästan från början vetat att jag skär mig. Hon berättade det tydligen för min mentor i åttan för att hon var orolig för mig. Detta är nyheter för mig och min fina mentor konfronterade mig aldrig vilket är skönt. Chockartat att få veta såna här saker fem år i efterhand... Men vi pratade länge igår och har kommit närmare varann vilket ju är positivt.

Jo, jo. Lugnare nu. Men igårkväll blev jag överväldigad av ångest. Det var länge sedan jag fick ett så desperat behov av  att använda mina rakblad.

Tårarna rann och jag letade desperat efter dem, de vassa.
Kunde inte hitta dem, rev ut alla lådor, alla skåp letade på golvet och till och med i väskan. Slängde ut allt och smärtan av att inte kunna öppna huden för att låta ångesten sippra ut blev överväldigande. Jag ramlade ihop på sängen och under flera minuter kunde jag inte röra mig. Det var chockartat att ångesten tog över mig helt, pain, pain, pain, jag vet inte hur jag annars ska kunna beskriva det. Den inre smärtan, värre än på mycket länge.

Till slut hittade jag i alla fall de vassa, de låg i den första lådan jag redan kollat igenom hundra gånger. Sedan lättnad. Smärta, blod, Nirvana i öronen och lugn. Skar benet. Inte lika härligt som armarna, men där syns det ju. En impuls fick mig iaf att låta bladet snitta armen. Ingen bra idé. Huden liksom "sprack" öppnade upp ett djupt sår. Det har hänt förut, jag tror det blir så när jag råkar skära där det redan finns ett gammalt ärr. Det blir djupt och brett och först kommer inget blod. Det ser asäckligt ut. Sedan blöder det och blöder och blöder och det blir inte vackert efteråt.

Vet att jag skriver mycket mörkt nu och ni kanske inte har lust att läsa det och det förstår jag.

Åtta dagar utan socker

Helvetes jävla skit. Jag blir så jävla störd. Alltså jag är inte speciellt svartsjuk längre och så, det har jag sagt, inte som förut... MEN jag blir så jävla irriterad på min kille. Han och en tjejkompis håller på och skriver massa raparkalja till varann på facebook hela tiden. De umgås typ 24/7 för att de jobbar på samma ställe och nu ska de till och med börja träna ihop. Det känns som om han snart känner henne bättre än mig. Som att han har roligare med henne än med mig. Okej, han kan inte umgås med mig just nu för jag är i ett annat land, men även när jag var i sverige höll de på och sågs hela tiden. De är egentligen ett gäng men nu umgås de typ själva istället. Jag blir ledsen och irriterad men kan inte säga det till honom för han skulle bara säga att "Vi är bara kompisar, bla bla." Och hon har en kille, ja. Men det hindrar ju inte honom från att kunna bli kär i henne? Jag blir så jävla ledsen. Han borde veta att jag har svårt att lita på folk, jag har sagt det till honom och ändå så känns det inte som han bryr sig. Om jag är orolig får jag bara skit tillbaka. Och ja jag är inte bättre själv. Men har ni tänkt på VARFÖR jag varit otrogen? Det är för att jag vill vara först. För att inte bli sårad. Det låter så jävla sjukt men det är så det känns. Fy fan vad jag hatar det här.

Yeay regn.
Haft franska på morgonen, så himla kul jag har blivit kunskapstörstande igen, och det var länge sedan jag brukade vara det. Nu suger jag i mig allt nytt, vill lära, lära, lära. Och mina två lärare är så snälla. De tycker jag är trevlig och snäll haha vet inte när någon sa det om mig senast... "Du är så snäll". Aw.


Men en fucking sak suger. Igår natt skickade mitt EX ett sms till mig. Min första kille, läs mer om honom i mitt allra första inlägg här där jag skriver lite om min uppväxt, i alla fall så har vi inte hörts på fyra år. Han är död för mig. Han sårade mig, han gjorde mig till en person jag aldrig mer vill vara. Och visst, vi dödade varann, jag var hemsk mot honom också. Svartsjuk, deprimerad och en dålig flickvän. Men han var otrogen och erkände det aldrig fastän jag fick bevis för det. Han erkände aldrig och bad aldrig om ursäkt. Det var nog det värsta. Att han inte ens kunde stå för sina handlingar. I alla fall så det tagit lång tid för mig att lappa och laga min kropp och själ efter honom. Jag skar mig som en idiot när vi var tillsammans. Blod, blod, blod. Många av de ärren har bleknat nu, är bara vita sträck längs mina armar. Lika så alla de sår jag fick inom mig. De har bleknat, finns kvar, men blöder inte längre. Kan knappt minnas vårt sjuka förhållande. Minns bara att det var två mörka år då vintern tog över mitt liv.

Där elljusspåren ledde hem till middagstid
Där allting var modernt runt sjuttiosju
Där låghusen slutade och skogarna tog vid
Där bodde jag, där bodde du
Där bodde jag och du

Jag har ingen önskan om att ha kontakt med honom. Så varför måste han skriva efter så här lång tid? Han finns ju inte mer! Svarade i alla fall inte på sms:et. Raderade utan att tveka, raderade numret. Och varför har han kvar mitt nummer efter fyra år? Jag tog bort allt som fanns av honom under de första månaderna efter vårt uppbrott. Varför har han sparat det? Tror han verkligen att vi skulle kunna bli vänner? Vi var aldrig vänner innan vi blev tillsammans så varför skulle vi vara det efteråt?

Jag tror inte jag är arg på honom längre. Känner ingenting för honom. Allt som hände var bara så sorgligt och jag var så ung. 14 och noll livserfarenhet. Men har kommit så långt sedan dess. Det var inte förrän efteråt jag förstod vilket destruktivt förhållande vi hade haft. Det är länge sedan nu. Men jag vill aldrig mer se honom.

Men tiden har sin rätt att förändras där den går
Och den är hos dig nu, hos dig och din vän
Jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår
Och aldrig älska dig igen
Aldrig älska dig igen

Inga fler ord om honom nu. Han finns inte mer.

Men nya dagar väntar med nya tidsfördriv
Och allting liksom kräver mera nu
Så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv...

Tack så mycket för era uppmuntrande kommentarer, blev helt chockad när jag loggade in =)
Det känns konstigt att äta riktiga måltider. Frukost, lunch, middag. För det gör jag den här veckan. Allt för att göra det lättare att sluta med sockret. Jag är ju oftast sugen på sött när jag är hungrig. Eller stressad för den delen. Nu sitter jag här med min fanta zero och funderar på om jag ska se någon film eller kolla på house. Det lutar åt House, som nästan varje kväll, haha...

Min fjärde dag som sockerlös.
Det känns. Men det går.

Fin, fin film <3

Har försökt gråta mycket den här helgen men det har inte gått. Som i fredags, eller egentligen lördags morgon, när jag satt på metron hem. Försökte gråta. Försökte sluta vara så jävla bedövad, likgiltig och ihålig. Men det gick inte. Istället var jag tyst i två dagar. Låg i min säng och sörjde förtroenden. Drack cola light och orkade inget annat. Sov tolv timmar i sträck och dog lite.

Igår kväll försökte jag också gråta. För jag kände mig så utanför och un-belonging (förstår ni?). Att ingen bad mig komma ned och äta middag fastän jag inte ätit på hela dagen. Och nej, det är inte min egen familj jag pratar om, mamma skulle aldrig göra så. För henne är middagar heliga (på gott och ont för mig).

Men jag stod i garaget och försökte gråta lite över min ensamhet. Men det gick inte. Var fortfarande ihålig och tårlös. Och jag som brukar kunna fälla så många tårar. Det är kontigt. Inga tårar kvar?

Ätit sallad och en spenatsoppa med buljong, lök och obviously spenat. Slängde i sista minuten i lite potatis också. Åt inte mycket men blev mätt på ett bra sätt. Vätskor är så mycket lättare att hantera än fast föda. Känner mig lugn.

Relationen med en vän är ostabil och känns awkward efter helgen, vi har inte träffats sedan jag gick iväg utan att säga hej då. Vi låtsas att allt är bra, men det är det ju inte riktigt.

Nu ska jag hänga upp mina nytvättade kläder och tömma diskmaskinen. Egentligen såg jag ju på House men... Ja.

Nu ligger jag och knaprar på nya bantningspiller och dricker Fanta Zero. Inga allvarliga piller, något skit för ökad fettförbränning men alltid något. Har 6000 steg kvar att gå idag. Köpt hårfärg också. Bestämt att jag får färga när jag gått ned fyra kilo. Köpte även soja-mjölk light. 35 cal per dl. Nice. Snart blir det till att gå ut lite mer. Stackars mina fötter, får skoskav av mina nya skor. Blåsor är inte direkt heller så mysigt. Men vad gör man inte. Är pepp idag. Gått utan godis i hela en och en halv dag wooooow ;) Utan choklad i typ två. Men i alla fall. Man måste börja någonstans.

Dricker lite mer Fanta Zero och känner mig "stronger than yesterday"

Jo, tack för alla tips jag fick om sockersuget. Har beslutat mig för att faktiskt följa det som "Alex" skrev om. Att sluta helt. Jag tror att det är det enda som kan få mig att ta mig ur den här onda cirkeln med socker. Men jag ska ta en dag i taget. Tror jag har tagit mig förbi förnekelse stadiet, vrede och förhandling. Känns som om jag befinner mig i depression-stadiet. Livet känns tomt utan mitt socker haha. Som om man förlorar meningen lite grann utan det. Men det ska gå.

Lyssnar på fransk rap och ser på avsnitt efter avsnitt av House. Det är det enda som får mig att sluta tänka på allt annat som jag inte orkar tänka på. Vill röka men orkar inte. Magen är uppsvälld av middag. Goood middag. Men tar en sak i taget nu. Jag kommer vara extra känslig nu när jag ska försöka sluta med sockret så ska försöka att inte vara för hård mot mig själv. Bättre då att jag äter lite mer än äter socker. Även om jag mår skiiit efter att jag ätit. Är mätt som en flodhäst och känner mig ungefär lika tjock.

Kan bara hoppas att eran helg varit bättre än min. Usch orkar fortfarande inte snacka om det, men kanske berättar senare. Kram på er <3

Slutar känna igen.
Vaknar med köttfärsåsarom i sovrummet och lyssnar till ljudet av klirret från besticken från våningen nedanför. Jag har ett svart hål i magen. Jag har tappat all ork. Ingenting är roligt längre. Jag orkar ingenting. Orkar inte träffa mina vänner, ser inte meningen med det. Har tappat ännu lite mer av tilltron till the human race. Orkar inte ens prata om det som är fel. Det som är jobbigt. Det som gör att jag känner mig så här.
Skulle egentligen på konsert idag med en underbart snygg tjej, men jag bangar. Jag orkar inte. Just nu känns det för svårt att ens kliva upp ur sängen.
Så jag ligger kvar här ett tag till. Med äcklig köttfärsås i näsan.

Har liksom tagit ett beslut nu. Kommer inte berätta vad än, måste vänja mig vid tanken haha.
Just sett klart på denna film så himla fin. Audrey är så sexig när hon röker haha.

Suck. Varför ska det vara så svårt? Jag känner mig som en narkoman. Socker i min hjärna hela tiden. Fötterna som styr sig själva till chokladavdelningen av affären. Enorm viljestyrka för att lyckas lämna affären med tomatjuice och cola light. Men jag gjorde det. Bara för att sedan slänga i mig 3 daimbitar så fort jag kom hem. Lyckat. Om House klarar att sluta knarka mediciner ska väl jag kunna klara mig utan socker?

Snälla, har ni några tips mot socker sug? Känns som om jag provat det mesta men min kropp skriker allt jämt efter socker. Dag som natt, mätt som hungrig. Allt jag vill ha är socker. Tips? Snälla.

Pappa har det stårt just nu.
Han är sjukskriven sedan tre månader och har inte fått någonting från försäkringskassan eftersom han inte anses vara sjuk trots sitt sjukintyg. Idiotiskt. Men dör hellre innan jag ser min pappa gå under. Känner att vi kommer fixa det här. Jag får väl börja jobba mer när jag kommer hem, bidra med mer pengar. Bjuda på mer saker. Bryr mig egentligen inte speciellt mycket om pengar, bara de går till något bra. Man ska leva av pengarna inte leva för pengarna.
Finns här pappa. Vi fixar det. <3