Har försökt gråta mycket den här helgen men det har inte gått. Som i fredags, eller egentligen lördags morgon, när jag satt på metron hem. Försökte gråta. Försökte sluta vara så jävla bedövad, likgiltig och ihålig. Men det gick inte. Istället var jag tyst i två dagar. Låg i min säng och sörjde förtroenden. Drack cola light och orkade inget annat. Sov tolv timmar i sträck och dog lite.

Igår kväll försökte jag också gråta. För jag kände mig så utanför och un-belonging (förstår ni?). Att ingen bad mig komma ned och äta middag fastän jag inte ätit på hela dagen. Och nej, det är inte min egen familj jag pratar om, mamma skulle aldrig göra så. För henne är middagar heliga (på gott och ont för mig).

Men jag stod i garaget och försökte gråta lite över min ensamhet. Men det gick inte. Var fortfarande ihålig och tårlös. Och jag som brukar kunna fälla så många tårar. Det är kontigt. Inga tårar kvar?