Jo, jo. Lugnare nu. Men igårkväll blev jag överväldigad av ångest. Det var länge sedan jag fick ett så desperat behov av  att använda mina rakblad.

Tårarna rann och jag letade desperat efter dem, de vassa.
Kunde inte hitta dem, rev ut alla lådor, alla skåp letade på golvet och till och med i väskan. Slängde ut allt och smärtan av att inte kunna öppna huden för att låta ångesten sippra ut blev överväldigande. Jag ramlade ihop på sängen och under flera minuter kunde jag inte röra mig. Det var chockartat att ångesten tog över mig helt, pain, pain, pain, jag vet inte hur jag annars ska kunna beskriva det. Den inre smärtan, värre än på mycket länge.

Till slut hittade jag i alla fall de vassa, de låg i den första lådan jag redan kollat igenom hundra gånger. Sedan lättnad. Smärta, blod, Nirvana i öronen och lugn. Skar benet. Inte lika härligt som armarna, men där syns det ju. En impuls fick mig iaf att låta bladet snitta armen. Ingen bra idé. Huden liksom "sprack" öppnade upp ett djupt sår. Det har hänt förut, jag tror det blir så när jag råkar skära där det redan finns ett gammalt ärr. Det blir djupt och brett och först kommer inget blod. Det ser asäckligt ut. Sedan blöder det och blöder och blöder och det blir inte vackert efteråt.

Vet att jag skriver mycket mörkt nu och ni kanske inte har lust att läsa det och det förstår jag.

Åtta dagar utan socker