Kent.

Sommaren 2008.

Vi hade gått vilse i Norrköping, jag, pojkvännen och pappa. Det var första gången jag var där och vi letade efter stadens folkpark där världens bästa band skulle spela. Vi hittade till slut, efter att ha gått runt hela stan.

När de lät det svarta lakanet falla. Eufori. Där stod mitt älskade band.

Hela konserten upplevdes i ett drömliknande stadie. Men det var behagligt.

Här är mitt ögonblick

Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov

Men älskling vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö

Lycka att jag nu faktiskt hittade Mannen med den vita hatten (låten jag beskriver i mitt moment) från just den konserten vi var på! Det här är alltså en video på mitt underbara moment.
(Jag står typ precis framför tjejen som filmar detta...)