Men varför gjorde jag det där nu då? Det är väl bra som det är? Varför vill jag plåga min hjärna?

Låt mig skrika färdigt
tills bröstkorgen blir tom...
Låt mig spricka sönder
Det har jag verkligen förtjänat
Hallå, hallå
Låt mig vara dum

Och sedan att jag ber om ursäkt som en himla idiot. Men det är klart. Jag var en idiot. Det är en hårfin linje mellan att vara ödmjuk och att kräla.

Herregud. Jag kan inte fatta att jag gjorde detta. Och nu kommer jag få lida i flera dagar tills jag får veta om han svarar eller inte. Och om han inte gör det är det så jävla fucking awkward allting. Men kan inte vara normal. Nej, nej, nej, Blondie är riktigt jävla dum i huvudet ni skulle bara veta, hahaha...

Sedan får jag ju så dåligt samvete också. Mitt fel att han föll ned i det svarta. Gjorde likadant mot honom som en person gjorde mot mig men miljoner gånger värre. Helvetes jävla pissskit! Men han var väl fan ingen ängel han heller? Var otrogen och allt? Men det kan jag förstå att han var för jag var en så jävla attention whore. Äcklig var jag. Vidrig.

Hittade just då mitt ex blogg. Min första kille.

Utdrag ur den:

"de var ett förhållande som skulle vara i två år och till och med gå så långt som förlovning. När jag nu ser tillbaka på dom åren så finns de så klart underbara minnen som sena sommarkvällar i småland men de som sitter i minnet är de gånger jag fick slita rakblad ur handen på henne och stoppa försök till självmord. Bilden av henns blodiga armar och söndergråtna ansikte är nog nått som alltid kommer sitta kvar tyvär och trycka undan de fina minnena. När de sedan tog slut var jag redan så nerbryten av alla bråk och skrik att jag sjönk ner i mörkret och depprision som var ett helvete att ta sig upp ur..."

Yes det är jag. Ser ni vilken underbar människa jag är? Herre gud. Min nuvarande kille skulle dö om han var tvungen att gå igenom en tiondel av all skit jag hade med mitt ex. Gaahh jag blir så rädd för mitt förflutna. Jag blir rädd. Jag vill aldrig mer bli den personen jag var då. Blir rädd, rädd, rädd. Jag kommer väl inte bli så igen? Ett monster? Vill ligga nära mina katter, vill ha min kille, min riktiga kille, vill ha hans sockerord i mina öron. Hans varma starka kropp som skyddar mig från allt ont. Han har hjälp mig att bli en människa igen. Mycket genom att inte acceptera min ångest och detta har gjort att inte jag heller accepterat den. Jag ska inte vara ångest. Jag ska vara jag. Killen min har fått mig att skärpa mig när det gäller förhållanden. Jag har blivit så jävla mkt mer normal. Men ibland känns det ändå inte tillräckligt. Fy fan. Varför tänker jag överhuvudtaget på de här sakerna?

Blondie, ta det lugnt nu. Ta det jävligt lugnt, snälla du. Vi har kommit så långt. Tappa inte greppet, snälla du. Snälla du.

Jag ska fatta mig kort
Jag ångrar allt, jag ångrar allting ont
Jag har skrikit färdigt
och bröstkorgen är tom...
Såg du jag sprack sönder
Kan du få mina armar på plats
Hallå, Hallå
har du blivit stum?
Var jag verkligen så dum?


Var jag verkligen så dum?