Har sovit till och från hela dagen.
Upp klockan 7, tillbaka i sängen vid 9.
Upp och tvinga ner lite lunch tillsammans med familjen.
Tillbaka tilll sängen efter det.
Sov fram till nu.
Vet att jag inte borde sova på dagen, men va fan, jag kan ju inte sova på natten.
Det spelar ingen roll om jag går upp jättetidigt tvingar mig att vara vaken hela dagen, det går ändå inte att sova på natten. Fuck.
Går inte ned i vikt så fort som jag skulle vilja, och det tär.
Duschade kallt kallt och frös i sängen.
Men så underbart att bara ligga där under täcket.

Jag mår inge bra.
Hjälper alla utom mig själv.
Mår så illa.
Hatar mättheten.
Sover på förmiddagarna och eftermiddagarna.
Är alltid trött.
Har hemsk huvudvärk
Och var är mina huvudvärkstabletter?
Trasig inuti.
Rör jag mig för fort kommer jag falla sönder.

Jag är så långt borta.
Jag vet inte vad som händer längre.
Jag är så ledsen.
Hela tiden.
Men orden kommer inte ut.
Och hur skulle de kunna det?
Jag vet inte vad jag ska säga.

Börjat försöka låta ångesten sippra ut genom sår i huden igen
Skär sönder allting.

Det gör så ont i mig.
Det gör så ont.
Och jag misstror hela världen.




Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Men jag ser på din ängsliga hållning,
Din jagade blick att det känns

I just wish I could be thin enough...

Vad vill folk uppnå genom att sätta sig i en kategori? Bekräftelse?
Tro inte att du får hjälp bara för att du är satt i en kategori.

Jag vill inte bli kategoriserad. Jag vägrar. Jag är inte pillernarkoman, jag är inte dignostiserad med borderline och tänker aldrig bli det, jag har aldrig låtit någon skriva ned att jag har en ätstörning. Sprang från det enda psykologmötet där de försökte få mig att prata om vikt och mat och vad jag ansåg. Jag pratar inte om det. Jag vill inte bli kategoriserad.

Förstår inte folk som frivilligt låter psykologer ställa diagnoser. På vilket sätt skulle det hjälpa? Jag äter redan antidepressiva, ett namn för mina problem skulle inte lösa någonting. Och kul att söka jobb med BORDERLINE stämplat i CV:t. Nej tack.

Så länge jag inte tillhör någon kategori är jag fri att göra vad jag vill. Jag är frisk.

Ändå gör det lite ont i bland när jag läser om symptom och sjukdomar. Blir lite kall och lite besviken på mig själv. "Men det stämmer ju in på varannan människa". Ja, men varannan människa är inte galen.

Lunch på ingång. Å, nej.

Ät inte ät inte ät inte ät inte
Ätinteätinteätinteätinte
Snälla.

Jag är inte hungrig. Jag är inte hungrig. Jag är inte hungrig.

Så ät inte.



Sophie’s family, they don’t understand it
Gave her all that they had
And her sister won’t stop crying
'Cause her father says she’s dying
Sophie says she’s really trying
Problem is, Sophie’s lying

Min favoritsysselsättning just nu är att gå långa promenader med Katniss Everdeen som sällskap i öronen. Lyssnar på andra boken i The Hunger Games serien, Catching Fire. Jag är helt uppslukad av historien och undrar i mitt stilla sinne hur en författare kan vara så duktig på att utveckla sina idéer. Susanne Collins uppföljare av The Hunger Games är på många sätt samma handling all over again, men hon lyckas ändå göra det så fantastiskt bra, precis som Cinna gör Katniss klänningar ständigt remarkable.

Borde väl också prisa att Katniss är en otroligt bra karaktär, inte jobbigt känslosam eller naiv som många tonåringstjejer porträtteras i ungdomsböcker. Jag styrs själv mycket av mina känslor så jag vet hur störit det är haha. Missförstå mig inte, Katniss har känslor speciellt för sin lillasyster som hon  gör allt för att skydda, där känner jag igen mig i henne eftersom också jag har småsyskon jag värnar om. Men Katniss är ingen kärlekskrank typ som jag kan vara, haha.

Katniss är en fighter.
Resten får ni ta reda på själva.

After all this has passed
I still will remain
After I've cried my last
There'll be beauty from pain
Though it won't be today
Someday I'll hope again
And there'll be beauty from pain
You will bring beauty from my pain




Är inne i Katniss värld och upplever hennes liv mer än mitt eget just nu. Hennes fiktionella problem är så mycket större än mina verkliga. Knaprar calorie-bars och dricker Pepsi max. Lyssnar på vacker musik och ser fina filmer. Vad är min verklighet?

Känner mig som författaren i Sofies värld. Som om jag finns utanför handlingen. Jag är så långt borta från mitt liv både fysiskt och psykiskt. Saknar min familj. Saknar mina katter. Saknar pappa. Men Katniss värld håller mig borta från alla tankar.

Jag, känslostormen personifierad, känner knappt någonting alls. Jag är varken nedstämd eller speciellt glad. Jag står och stampar på en medellinje som varken går upp eller ned. Men det är inte ens likgiltighet längre. Det är... ingenting. I feel nothing.

Är det mina antidepressiva piller?

Inte den här gången.
Det är jag.
Jag känner... ingenting.

Jag gick, och gick, och gick.
Regn och vind.

Älskar när ingen är hemma så man inte behöver äta lunch! Men av många års erfarenhet har jag lärt mig ett och annat och tar därför inga risker. Därför tog jag en tallrik, bestick och glas. Tog fram lite av min vegmat, smulade ned tallriken med den och la in i diskmaskinen tillsammans med glaset och besticken. Vegmaten åkte tillbaka in i frysen. Nöjd.

Inte speciellt nöjd med vädret idag det är kallt =( Har bränt 100 cal på träningsmaskinen och ska snart gå ut och gå min dagliga promenad =)

Ibland tror jag att jag håller på att bli galen.
Har aldrig umgåtts så mycket med mig själv som nu och det är en utmaning men också ovant att lära känna sig själv mer än förut. Tänka efter och resonera med sig själv utan att hata sig själv som jag mestadels gjorde förut. Jag litar på mig själv vilket jag inte gjort på över 6 år. Under den tiden har jag  varis chaosgirl number 1, men nu har något förändrats. Så känns det i alla fall.

Kanske svamlar jag bara. Har hetsat som fan choklad, vitt bröd mm. Vet inte riktigt vad jag håller på med i matväg. Men vill inte prata om det. Är besatt av The Hunger Games serien läser andra boken nu, älska, älska, älska.

Faktiskt så är jag trött. Första gången jag är trött på kvällen på jag vet inte hur längre! Ska utnyttja det genom att gå och sova. Blir ingen hemlig rök att blåsa ut i nattmörkret ikväll.

Godnatt<3

Mmh, det regnar ute.
Så underbart att höra det smattrande ljudet mot taket.
Kanske kan jag till och med sova i natt.
Det har varit en riktig hets dag, men min mage verkar nöjd med det, ingen ångest. Antar att det försöker ta igen det jag inte gett den. Imorgon är en ny dag. Jag ska köpa fler calorie-bars och näringsdrycker med kaffesmak jag är helt kär i dem! Pepsi maxi blir det också och energidryck light.

Haha tänkte verkligen inte skriva om mat just nu, tänkte mest berätta att jag mår rätt bra och njuter av regnet och hoppas på en natt av sömn.

Godnatt på er <3

Det här blir en ligga-i-sängen-och-inte-orka-mer-dag.

Ätit 3 calorie-bars, vindruvor, en energidryck OCH lunch. Nu är jag mätt för första gången på flera dagar men humöret är ju inte på topp. Usch. Orkar inte ens bry mig speciellt mycket just nu. Vet bara att jag inte vill till skolan imorn, sitta fyra timmar i sträck och få huvudvärk av sömnbristen och syrebristen.

Tänk om det fanns en choklad-diet där man bara åt choklad. Kanske går bättre med sockersuget när jag börjar med mina andra bantningspiller. Ska gå på min promenad snart, kanske känns bättre då.

Fett opeppad. Bara gått ned 3 hekto sedan igår, ändå åt jag inte mycket alls och kunde inte sova av hunger. Hoppas verkligen jag blir ensam hemma idag så jag kan träna på träningsmaskinen. Alltså jag lär ju gå ned i vikt om jag fortsätter så här, men det går för långsamt. Kanske ska sluta fokusera på vikten och mitt BMI eftersom det gör mig opepp och istället fokusera på den kontroll jag har över mitt ätande och vara stolt över det.

Positivt:
Åt ingen choklad igår.
Stod ut med hungern.
Åt inte fast något inom mig ville.

Negativt:
Bara gått ned 3 hg.
Mitt BMI är äckligt
Min kropp är fet

Jag behöver verkligen någon att snacka med med liknande problem, någon att fixa det här tillsammans med. JAg måste gå ned i vikt. Jag behöver en ana-vän.

Om du vill prata så når du mig på: [email protected]

Love to you all <3

You're dangerous 'cause you're honest
You're dangerous, you don't know what you want
Well you left my heart empty as a vacant lot
For any spirit to haunt

You're an accident waiting to happen
You're a piece of glass left in a beach
Well, you tell me things I know you're not supposed to
Then you leave me just out of reach

Who's gonna ride your wild horses?
Who's gonna drown in your blue sea?
Who's gonna ride your wild horses?
Who's gonna fall at the foot of thee?

Nu blir det bantningspiller och film.

Ner 1,4 kg sedan igår i alla fall.
Idag: Lunch ca 300 cal.
Ska dricka en kopp svart kaffe och sedan gå ut på promenad. Jag och en kompis har bestämt att vi ska peppa varann till att gå ned så det känns bra, känner mig väldigt ensam i det här.

Och jag älskar dig.
Trots alla dina jävla fel.
Kanske är det dem som gör att jag älskar dig.
Du skulle bara veta.
Men vi har för mycket historia,
Been there, done that
Men ändå stannar jag,
Dras till dig
Mitt what if



Min älskade vän
Våra händer under bordet
Men jag tillhörde någon annan
Du tillhörde någon annan
Men där under bordet var jag bara din
Och du var bara min

Våra fingrar tillsammans

"Jag saknar att hålla din hand"

För mycket historia var det.
Men du är min älskade vän.
Jag förlåter dig allt.
Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig
Men bara när du inte hör kan jag säga så



Allt du viskade i mina öron. Sockerord som gjorde mig rusig.
"Du är min tjej"
Jag kände mig aldrig smutsig i dina armar
Otrogen längtan
Unfaithful

Ja
Och jag inbillade mig att du var speciell
Men när du försvann lät jag andra läppar kyssa mina
Trots att de var gjorda för dig
Trots att när jag såg den där filmen för inte alls så länge sedan
Och skådespelarens läppar, så vackra
Sedan insåg jag att det var för att de påminde om dina



Alltid den där "nästan kyssen" som gjorde mig galen
Sedan saliv, saliv, saliv
Och jag älskade varje sekund
Även om alla ord efteråt gjorde så ont
Även om jag var arg på dig
Och du älskade att ta all min skit
Älskade maryr, det är du
Och jag kom till bara
Lät dig smyga din hand i min

Ingen kan säga mitt namn så som du
Du gjorde mitt namn vackert

Det var vi
Oss
Hela våren. Och våren innan det.
Och sommaren.
Och hösten.

Dina händer som spelade på mina höfter i mörkret

Men det blev aldrig vi ändå
Trots alla kyssar
Trots alla våra ändlösa samtal och konversationer

Jag låter dig gå när du vill
Du kommer alltid tillbaka till mig
Spinner som en katt i mitt knä
Viskar ord

Det blir aldrig vi
Men likväl älskar jag dig föralltid

Älskade du



"Jag behöver någon som berättar vad som är rätt och fel"
"Jag gör ju det hela tiden"
"Ja <3"

Uppdatering:
Nu har jag då bränt 300 cal på träningsmaskinen alltid något!
Nu dricker jag ytterligare en energidryck light och äter resten av min lunch (andra halvan av calorie-baren) för att hålla hungern i schack. Kommer antagligen inte ha tid att ta min promenad ikväll känns jobbigt. Blä.

Kanske hinner springa några 100 cal till på träningsmaskinen i alla fall. Gehh fatta hur jävla äckligt fet jag är jag är fortfarande i chocktillstånd över vad den nya vågen visade på, seriöst tur att jag tagit tag i min vikt annars skulle jag väl sluta som äkta fetmafall. Usch. Men ska försöka se positivt nu, spelar ingen roll att vågen visade så mycket (jo det gör det) för jag ska ändå ned i vikt så kommer bli av med det. Usch usch usch. Ångeest.

Har nu införskaffat en våg. Det dock inte om det var någon bra idé eftersom jag fick hjärtstillestånd när jag såg hur mycket jag väger. Fy fan vad jag är äckligt fet, döda mig någon. Men det förde något gott med sig nu vägrar jag verkligen äta. Varit duktig idag än så länge i alla fall, en halv calori-bar, 50 cal. 2 energidryck light (fatta jag som HATAR alla lightprodukter!) ca 14 cal. Kaffe med lite mjölk imorse, 50 cal? Och vatten.

Och tre bantningspiller då. Och en huvudvärkstablett. Köpte andra bantningspiller idag också som ska dämpa sockerbegäret.

Jag vet ju att det inte hjälper att gråta.
Så varför kommer tårarna?
Hela tillvaron upplevs i ett overkligt dis
Vad händer med mig?
Jag låter de vassa orden skölja över mig
Jag trodde jag var beredd på hårda ord
Men när någon som man bor under samma tak med
Bara tilltalar en för att kommentera alla fel man gör...

Det gör mig galen
Och jag kan inte göra någonting åt det
Försöker sköta allting perfekt
Men så är det något jag glömt
Och genast är hon där och kritiserar
Jag lovade mig själv att jag inte skulle låta det komma åt mig
Så varför känns det ändå?
Varför fortsätter jag att gå sönder
Fastän jag redan är trasig?



I can't tell you what it really is
I can only tell you what it feels like
And right now it's a still night in my wind pipe
I can't breathe but I still fight while can fight
As long as the wrong feels right it's like I'm in flight

Åt middag med familjen igår kväll, som tur var var det kött och som vegetarian äter jag ju inte det. Så åt bara lite potatismos. Lycka. Sedan åt jag inte förrän 14 timmar senare, idag, vid lunchen med familjen. Händerna darrade när jag skulle försöka få upp den lilla fiskbiten. Cirka 5 cm fisk, tre skedar ris och två skedar grönsaker. Ändå kändes det för mycket, men jag försökte lugna ned mig och säga att det var okej att äta det.

Efter lunchen har jag städat fram tills nu. Brände förhoppninsvis en hel del kalorier. Ska gå på min promenad sedan, men först ska jag se klart på For the love of Nancy.

Har hungern under kontroll.

Alla pratar om mat.
Det är mat hela tiden.
Jag önskar att mat inte fanns.
Jag önskar att jag var smal.

Jag blir så arg, jag får panik, jag känner mig instängd. Kan de inte komma hem snart? Jag MÅSTE gå ut och gå idag, jag MÅSTE. Har inte kunnat gå på två dagar, jag får sådan ÅNGEST. Hur kul är det att vara tvungen att sitta inne hela dagen utan någon chans till motion? Spelar ingen roll hur sent de kommer, jag SKA gå ut. Måste.

Panik över kalorierna som omvandlas till fett på kroppen. Men idag har jag varit duktig. Inget sockerätande. Dessvärre tvingade farföräldrarna i mig alldeles för mycket lunch, men det var okej i alla fall. Måste bara ut och få bort lunchen nu. Fan, jag tänker inte äta middag GLÖM DET.

Vill känna mig ren. Om jag bara får gå ut kommer jag få känna känslan av renhet, att vara tom.

Vill INTE sitta här inne längre. Fuck ångesten river under huden vill komma ut. Har hetsmotionerat med dans och situps. Men det är inte samma sak. Kom hem nu, kom hem nu, kom hem nu. Om de inte är hemma sju ringer jag och frågar när de kommer. Fuck jävla skit.

De senaste dagarna har jag upplevts att huset känts kallare, golvet är is och nu när jag skriver känns fingrarna stela av kyla. Var först övertygad om att det handlade om att temperaturen i huset sjunkit, men insåg jag ju såklart att detta är ett gott tecken. Jag har hetsat för mycket för att ha upplevt den välbekanta kylan.

Kylan av att vara tom i magen. Underbart. Vad spelar det för roll att jag ständigt fryser? Får väl gå mig varm som jag brukade förut. Går jag länge känner jag mig varm när jag kommer in igen, det försvinner dock relativt fort, med whatever. Kylan betyder framsteg. Kalorier betyder fetma.

Kyla <3

Hade sån jävla panik igår kväll för att jag inte kunnat ta min dagliga promenad. Gjorde hundratals situps, sprang bprt 100 kalorier på träningsmaskinen och dansade mig svettig till musik i 25 minuter, hoppas något av det hjälpte lite i alla fall. Sedan knarkade jag piller som en galning.

Hoppas i alla fall att jag kan få gå ut och gå snart, måste, måste, måste förbränna kalorier.

Mitt huvud snurrar. Jag vet inte vart jag är påväg. Mitt liv kretsar endast runt kalorier. Usch varför ska jag vara så äckligt fet?

Jag är ständigt på jakt efter bloggar som tar upp liknande problem som mina. Har närmast blivit beroende av dessa bloggar eftersom de är ett bevis på att jag inte är ensam. Känns bra att inte var ensam, även om jag självklart inte villa att någon ska behöva må dåligt. Kommentera gärna om du vill att jag läser din blogg, jag vill gärna ha fler bloggar att kommentera och följa.

Kärlek till er alla med för många problem. Hoppas livet blir enklare för er någon gång.

Alltså gud vilken jävla pain människa jag är egentligen. Jag skulle inte stå ut med mig om jag var någon annan. Eller så skulle jag älska mig. Jag svänger i humöret som om jag var 15 igen och det känns sjukt weird. Ena sekunden undrar jag vart jag egentligen är på väg, i nästa blir jag nästintill manisk och kan inte få stopp på hjärnan, allt flummit jag vill göra.

Men så kan det ju bero på att det är natt och jag inte lyckades lugna mig tillräckligt för att ha tålamod att se på den där filmen. Min hjärna har blivit rädd för att lägga sig i sängen. Den vet att jag inte kan sova.

Nu har jag petat i mig mina antidepressiva, sömntabletter, p-piller och två bantningspiller. Äter piller som godis. Känns så bra att bara låta dem glida ned i halsen.

Jag är ständigt orolig för att inte duga. Drömmer mardrömmar om att jag blir avskedad, att jag misslyckas med allt. Oroar mig för att inte få vänner på nya stället, oroar mig för att mina ord är de tråkigaste som skrivits i världshistorien.

Det är så svårt att känna att man duger. Senaste gången var nog när jag fick mitt betyg i en avancerad kurs i skolan som jag inte trodde jag skulle få bra betyg i. Och jag fick MVG. Det lever jag på än.

Det verkar som jag måste ha något på papper för att tro på det.

Woho jag lyckades göra en knapp! Som det står, nu kan du följa bloggen med bloglovin'. Försöker fixa lite med min design det går väl som det går. Usch jag är alldeles för mätt just nu. Och munnen vill ha mer. Ge mig choklad, ge mig nutella. Mörkret har fallit och jag vet inte om jag lyckas stå emot frestelsen. Ska i alla fall se på någon anorexifilm nu säger vilken om den är bra.

Tänkte inte äta frukost.
Jag är egentligen ingen frukostälskare.
Men barnen åt och helt plötsligt hade alldeles för många fyrkantiga formfranska med nutella slunkit ned i magen. Och bröd som är så svårt och spy. Drog i mig två bantningspiller och förbannar mig själv. Idag är jag ju barnvakt och har ingen möjlighet att gå min dagliga promenad. Blir till att göra några hunda situps, men det känns knappt som träning.

Spotify dampar jag behöver musik NU.

Nu ska jag läsa massa fina bloggar <3

Keeehh jag är hungrig.
Men maten känns så värdelös.
Inte värt att stoppa i mig.
Vet ju att ångesten kommer efteråt.
Men vad gör man.
Vad fan gör man.
Ska göra situps nu och kanske se på en film

Idag har jag inhandlat bantningspiller. Men det är något skit med växter så vi får väl se hur det går XD annars får jag köpa något starkare. Försöker hjärntvätta mig själv med hypnos också till att gå ned i vikt vi får väl se hur det går.

Jag är en flicka på 19 år.
Jag har egentligen aldrig skrivit ned rakt ut och upp och ned om mina "problem", så därför har jag lite svårt att hitta orden nu och veta hur jag ska börja.

Anyway.
Sedan jag var 14 år har jag spytt, hetsätit och försökt svälta mig om vart annat. Jag har ett mycket dåligt förhållningssätt till mat. Mina tonår har varit fulla av ångest, matfixering och blodig hud. Man kan nog säga att jag är smått galen egentligen, haha. Jag har aldrig haft några direkta gränser till saker, ingenting som säger "stopp". Jag kan äta hur mycket som helst, spy tills det bara kommer upp blodigt slem och skära mig sönder och samman.

Men blod håller jag inte på så mycket med längre. Det ger mig ingenting.

Tillbaka till mina tonår. När jag var 14 började jag skära mig och spy som en galning. Jag var förvirrad, deprimerad och olyckligt kär. Som liten var jag ganska rund och upp till 13 år hade jag väl vägt för mycket. Som ny tonåring blev jag fixerad vid att gå ned i vikt, jag ville inte vara fett jag ville vara smal.

När jag gick i nian hade jag gått ned mellan 20-30 kg. Underbart tyckte jag med jag var inte nöjd och fortfarande fixerad. Jag hade ett ostabilt, stormigt och destruktivt förhållande med en kille som inte var trogen mot mig. Detta förstärkte min ångest och drog ned ännu mer på min redan låga självkänsla. Jag var inte värd någonting i mina ögon. Jag började med p-piller. Detta ledde mig till en fasansfull insikt; om man vill att pillren ska verka kan man inte spy hela tiden. Jag försökte sluta spy. Fick massa ångest av att äta, men lyckades trappa ned på det och maten kom bara upp då ångesten blev förstor. Min första sommar med p-pillren resulterade i att jag gick upp 10 kg.

Förhållandet med den otrogna killen tog slut under mitt första år på gymnasiet. När det tog slut var ångesten så stor att jag mitt i känslostormen försökte ta livet av mig, men jag ville egentligen inte dö, jag ville bara slippa ångesten. Jag skar mig mycket under den här perioden. Men efter uppbrottet från killen mådde jag sakta men säkert bättre. Jag var fortfarande normalviktig och spydde inte så mycket. Jag gick ned i vikt utan att anstränga mig speciellt mycket och lärde mig att leva ett annat liv utan den där knäppa killen.

Men jag var olyckligt kär igen. Denna gång i en kille på min skola, vi kallar honom X. Vi hånglade men han hade redan en flickvän. Jag började dejta kille efter kille men kunde bara tänka på X. Jag kände mig smutsig med andra killar, fick ångest av att försöka ha sex dem. Här blev jag introducerad för ännu ett sätt att skada mig själv, genom att förnedra mig, genom att kyssa, bli smekt av någon jag egentligen inte ville ha. Och jag var otrogen. Efter min första kärlek som var otrogen mot mig ville jag straffa hela världen. Jag hade tappat all känsla för moral. Jag hade en ny kille men hånglade fortfarande med X. Det var honom jag ville ha. Men vår relation var ostabil. Slutade med att vi slutade prata med varann.

Det hade gått ett halvår sedan det tog slut med den knäppa killen och jag blev kär på nytt, i en bra kille för en gångs skull. Men jag märkte snart att han varken kunde förstå eller kunde hantera mig ångest. Långsamt försökte han ändå hela mig med kärlek och jag mådde bättre psykiskt. Fysiskt började jag gå upp i vikt igen. Okontrollerat.

Jag är fortfarande tillsammans med samma kille, min pojkvän. Det har varit upp och ned och jag har varit otrogen mot honom. Han har gjort mig besviken och jag har gjort honom besviken men mest hoppas jag att vi gjort varann lyckliga. Jag älskar honom. Men sedan jag träffade honom har jag gått upp all vikt jag förlorade som 15-åring och väger nu 30 kg för mycket.

Jag har spytt till och från men inte orkat svälta mig som jag gjorde förr. Hela sommaren 2010 har jag hetsätit alldeles för mycket. Nu måste jag bli av med alla kilon. Jag vägrar se ut så här längre, får ångest bara av att se min kropp. Jag måste bli av med dem. Därför har jag nu skapat denna blogg, för att ha någonstans att skriva och berätta sånt jag inte kan berätta för någon annan. Har väldigt svårt att prata med mina nära och kära om mina problem. Pappa har egna problem och mamma förstår inte. Missförstå mig inte, jag har en bra relation till båda mina föräldrar men jag kan inte prata om saker som gör mig svag. Då gråter jag bara.

Jag läser flera bloggar med tjejer som har liknande problem som jag och det ger mig mod att våga berätta om mina problem i en blogg. Jag kommer dock vara anonym, vissa av mina vänner känner inte till mina problem och jag vill inte att de ska få reda på det genom en blogg. Finns ingen anledning att oroa dem.

Det här var en liten, liten del av mitt liv och allt som hänt. En introduktion. Haha, hoppas den fick dig att vilja läsa min blogg. Kärlek till er alla med ångest, matfixering och ätstörningar.