Jag är en flicka på 19 år.
Jag har egentligen aldrig skrivit ned rakt ut och upp och ned om mina "problem", så därför har jag lite svårt att hitta orden nu och veta hur jag ska börja.

Anyway.
Sedan jag var 14 år har jag spytt, hetsätit och försökt svälta mig om vart annat. Jag har ett mycket dåligt förhållningssätt till mat. Mina tonår har varit fulla av ångest, matfixering och blodig hud. Man kan nog säga att jag är smått galen egentligen, haha. Jag har aldrig haft några direkta gränser till saker, ingenting som säger "stopp". Jag kan äta hur mycket som helst, spy tills det bara kommer upp blodigt slem och skära mig sönder och samman.

Men blod håller jag inte på så mycket med längre. Det ger mig ingenting.

Tillbaka till mina tonår. När jag var 14 började jag skära mig och spy som en galning. Jag var förvirrad, deprimerad och olyckligt kär. Som liten var jag ganska rund och upp till 13 år hade jag väl vägt för mycket. Som ny tonåring blev jag fixerad vid att gå ned i vikt, jag ville inte vara fett jag ville vara smal.

När jag gick i nian hade jag gått ned mellan 20-30 kg. Underbart tyckte jag med jag var inte nöjd och fortfarande fixerad. Jag hade ett ostabilt, stormigt och destruktivt förhållande med en kille som inte var trogen mot mig. Detta förstärkte min ångest och drog ned ännu mer på min redan låga självkänsla. Jag var inte värd någonting i mina ögon. Jag började med p-piller. Detta ledde mig till en fasansfull insikt; om man vill att pillren ska verka kan man inte spy hela tiden. Jag försökte sluta spy. Fick massa ångest av att äta, men lyckades trappa ned på det och maten kom bara upp då ångesten blev förstor. Min första sommar med p-pillren resulterade i att jag gick upp 10 kg.

Förhållandet med den otrogna killen tog slut under mitt första år på gymnasiet. När det tog slut var ångesten så stor att jag mitt i känslostormen försökte ta livet av mig, men jag ville egentligen inte dö, jag ville bara slippa ångesten. Jag skar mig mycket under den här perioden. Men efter uppbrottet från killen mådde jag sakta men säkert bättre. Jag var fortfarande normalviktig och spydde inte så mycket. Jag gick ned i vikt utan att anstränga mig speciellt mycket och lärde mig att leva ett annat liv utan den där knäppa killen.

Men jag var olyckligt kär igen. Denna gång i en kille på min skola, vi kallar honom X. Vi hånglade men han hade redan en flickvän. Jag började dejta kille efter kille men kunde bara tänka på X. Jag kände mig smutsig med andra killar, fick ångest av att försöka ha sex dem. Här blev jag introducerad för ännu ett sätt att skada mig själv, genom att förnedra mig, genom att kyssa, bli smekt av någon jag egentligen inte ville ha. Och jag var otrogen. Efter min första kärlek som var otrogen mot mig ville jag straffa hela världen. Jag hade tappat all känsla för moral. Jag hade en ny kille men hånglade fortfarande med X. Det var honom jag ville ha. Men vår relation var ostabil. Slutade med att vi slutade prata med varann.

Det hade gått ett halvår sedan det tog slut med den knäppa killen och jag blev kär på nytt, i en bra kille för en gångs skull. Men jag märkte snart att han varken kunde förstå eller kunde hantera mig ångest. Långsamt försökte han ändå hela mig med kärlek och jag mådde bättre psykiskt. Fysiskt började jag gå upp i vikt igen. Okontrollerat.

Jag är fortfarande tillsammans med samma kille, min pojkvän. Det har varit upp och ned och jag har varit otrogen mot honom. Han har gjort mig besviken och jag har gjort honom besviken men mest hoppas jag att vi gjort varann lyckliga. Jag älskar honom. Men sedan jag träffade honom har jag gått upp all vikt jag förlorade som 15-åring och väger nu 30 kg för mycket.

Jag har spytt till och från men inte orkat svälta mig som jag gjorde förr. Hela sommaren 2010 har jag hetsätit alldeles för mycket. Nu måste jag bli av med alla kilon. Jag vägrar se ut så här längre, får ångest bara av att se min kropp. Jag måste bli av med dem. Därför har jag nu skapat denna blogg, för att ha någonstans att skriva och berätta sånt jag inte kan berätta för någon annan. Har väldigt svårt att prata med mina nära och kära om mina problem. Pappa har egna problem och mamma förstår inte. Missförstå mig inte, jag har en bra relation till båda mina föräldrar men jag kan inte prata om saker som gör mig svag. Då gråter jag bara.

Jag läser flera bloggar med tjejer som har liknande problem som jag och det ger mig mod att våga berätta om mina problem i en blogg. Jag kommer dock vara anonym, vissa av mina vänner känner inte till mina problem och jag vill inte att de ska få reda på det genom en blogg. Finns ingen anledning att oroa dem.

Det här var en liten, liten del av mitt liv och allt som hänt. En introduktion. Haha, hoppas den fick dig att vilja läsa min blogg. Kärlek till er alla med ångest, matfixering och ätstörningar.