Alltså gud vilken jävla pain människa jag är egentligen. Jag skulle inte stå ut med mig om jag var någon annan. Eller så skulle jag älska mig. Jag svänger i humöret som om jag var 15 igen och det känns sjukt weird. Ena sekunden undrar jag vart jag egentligen är på väg, i nästa blir jag nästintill manisk och kan inte få stopp på hjärnan, allt flummit jag vill göra.

Men så kan det ju bero på att det är natt och jag inte lyckades lugna mig tillräckligt för att ha tålamod att se på den där filmen. Min hjärna har blivit rädd för att lägga sig i sängen. Den vet att jag inte kan sova.

Nu har jag petat i mig mina antidepressiva, sömntabletter, p-piller och två bantningspiller. Äter piller som godis. Känns så bra att bara låta dem glida ned i halsen.

Jag är ständigt orolig för att inte duga. Drömmer mardrömmar om att jag blir avskedad, att jag misslyckas med allt. Oroar mig för att inte få vänner på nya stället, oroar mig för att mina ord är de tråkigaste som skrivits i världshistorien.

Det är så svårt att känna att man duger. Senaste gången var nog när jag fick mitt betyg i en avancerad kurs i skolan som jag inte trodde jag skulle få bra betyg i. Och jag fick MVG. Det lever jag på än.

Det verkar som jag måste ha något på papper för att tro på det.