Hela dagen
Hela dagen har jag gått runt med äcklig matabstinens
Har ätit, men inte hetsat
Har mest ätit frukt
Men det här känns ohållbart

Shotade nyss lite vodka för att dämpa det enorma suget
Matmonstret som vill att jag ska hetsa
Försöker tänka att det bara är en känsla, att det inte kan göra något om jag inte själv hjälper till
Men att ständigt gå runt och vilja proppa sig full med VAD SOM HELST

Varför kan jag inte bara vara smal för? :'(
Det finns människor som aldrig haft problem med maten, äter som de vill och är smala ändå.
Varför kan jag inte få vara en av dem?

Det blev svårare än väntat att klara av att vara hemma utan att gå på mina anti-depp.
Livet hemma är så mycket mer krävande än det jag lever här i Frankrike.
Hemma behöver alla mig.
Alla tycker om mig och det är ju bra.
Men hur ska jag kunna finnas för alla när jag inte ens kan finnas för mig själv?
Överväldigades av ångest mer än en gång.
Värst var det i tisdags.
Mitt humör brukar skifta, bergochdal-bana.
Men nu fastnade jag på lägsta trappsteget. Nere i botten. Jag gick bara runt och grät.
Först var det skrik som gällde.
Jag skrek och skrek i ett tomt hus och skrämde säkert slag på katterna.
Resten av dagen gick jag som sagt bara runt och grät. Och pappa mår också dåligt och orkade inte trösta. Då kände jag mig ännu mer värdelös, misslyckad och som ett jävla påhäng som bara kom och sänkte honom ännu mer. Så då grät jag också ännu mer.

Blir rädd för denna okontrollerade ångest som får mig ned på knä.
Jag blir förlamad av ångesten. Omgärdad. Kan inte röra mig.
Och då menar jag verkligen. Inte. Röra. Mig.
Jag ligger. Jag går sönder. Jag skriker.
Men kan inte använda kroppen. Riktigt jävla obehagligt.
Det som är "bra" är väl att jag inte ens kommer på tanken att försöka skada mig själv. Det lilla som skärandet fortfarande kan ge mig är alldeles för lite för att lugna den storm som far genom mig.

Jag blir rädd.
Jag misstänker att jag har något borderline tjafs eller något, men vill aldrig bli diagnostiserad. Jag vet inte, jag känner att det skulle vara ett nederlag. Att understryka "jaha, ja, det är ju verkligen FEL PÅ DIG."

Nu hoppas jag inte någon med diagnos tar illa upp, jag pratar verkligen inte om någon annan, det är så här jag känner. Och jag tänker inte alls så om andra när jag hör att de har blivit diagnostiserade. Jag vill bara inte ha stämpeln själv.

Men vad gör man när ångesten blir för stor?
Vad gör ni?

Ligger här i sängen och skakar
Vet att min blogg blivit superdepp, förlåt
Men kunde inte hålla nere "maten"
Banan med honung och 2 glas apelsinjuice
Ja.
Paniken kom
In på toaletten
Det tog aldrig slut
Juicen brände i halsen
Hatar att spy juice
Nu ligger jag här med utkletat smink
Darrande händer
Om en knapp timme börjar jag jobba
Sova tills dess...?

Det är en ganska ledsen tjej
som ramlar ihop på sängen med de intorkade blodfläckarna

Luften liksom går ur
Hör Mamman och Dottern därnere, de skrattar
Saknar mig egen mamma, men tanken hinner bara
finnas en halv sekund innan ögonen ofrivilligt tåras

Fucked-up.
Åt soppa med nudlar och tofu
Eller de trodde väl att jag gjorde det
För jag åt bara buljongen
Ändå en hemsk ångest efteråt
Trycket över magen
Föll in på toaletten
Det gick så enkelt
Magen stötte ifrån sig det där äckliga som fanns därinne
Riktigt kände hur den vände sig

Och nu ligger jag här
På intorkade blodfläckar

Och just nu, pratar jag med vem som helst
Ensamheten är kall
Eller som jag skrev i den svarta anteckningsboken för så länge sen:

"När natten kommer så bjuder jag in vem som helst.
Till och med mörkret."

Det är en konstig känsla
Jag mår illa
Illa, illa, illa
Men ändå är jag rädd och vill äta mig ännu mer illamående
Men orkar inte
Orkar inte, orkar inte, orkar inte
För jag blir för första gången rädd för det jag håller på med
Jag har fan ingen kontroll
Och jag vill inte tyna bort
Vill inte att smalheten ska döda mig
Vill inte svälta ihjäl
Helvetes jävla skit
Har ingen kontroll
För även om jag trycker i mig den där jävla bananen så kommer jag spy
Och jag orkar inte spy
Fy fan

Ligger just nu i en sturrande alkoholdimma
Inte tillräckligt full egentligen, men tillräckligt för ikväll
Tre glas vin och nu domnar verkligheten bort
Bara fortsätter gå ned
Borde vara glad, ja, jag är glad att jag går ned
Men vet att det bara handlar om att jag mår så jävla dåligt
Vill bara gråta
Fy fan, sluta vara så jävla svag!
Men... men,,,
Det går inte längre.
Livet.

Varje gång är som den första gång vi sågs...
Även om det är över nu

Haft en helvetesnatt
Bråk med pojkvän, han förstår inte
Nya, röda, svidande sår på benet
Rädsla för mörkret
Jag som aldrig varit rädd för natten
Nu tror jag att demoner kommer riva sönder mig
Kommer andas död på mig
Rädd för monster under sängen?
Hur gammal är du, fem?
Men det är sant
Nu är jag det
Nojjar som fan
Sitter här med låst dörr, rädd för rörelser i ögonvrån
Spöken
Hjärnspöken?
Är det mig själv jag är rädd för?
Håller jag på att bli galen påriktigt?

För passionen vi kände kommer alltid igen...

Låg och grät tillsammans med Petter och Eminem
Vagga mig till sömns, snälla?
Men inte ens det fungerade
Låg vaken till sex på morgonen
Slumrade
Feberdrömmar
Vän ringde och väckte mig runt tio
Jag rusade ut ur huset, rädd, nojjig, yr
Men nu är jag tillbaka
Gjort mina sysslor
Så ska snart fly igen

Minns varje ord, varje rad jag skrivit
En längtan så stor
Minns varje dag jag lidit
Har gått genom livet med en övertygelse
Att jag satt något spår
Som har haft betydelse

Ja, jag vet att jag är ganska fixerad just nu
En anledning är väl att jag solat två dagar i rad och då fått stirra ned på min kropp i fasa
Haha.
Sedan går det i perioder
Sedan kanske det också är min brist på piller
Jag ser verkligheten utan medicinkladd mellan mig och botten
Utan en grå hinna
Allting blir så tydligt
Blir lite rädd
För jag vet att det var det här jag inte stod ut med för två år sedan,
då jag började med pillren
Jag kan falla igenom så lätt
Svart på vitt
Men så länge jag mår någolunda bra fungerar det väl
Usch känns som om jag har ett monster inom mig
En Dr Hyde som kan visa sitt rätta ansikte när jag minst anar det
Få mig att bli helt jävla ångestgalen
Balanserar på en tunn tråd nu
Tappat ordningen i det här inlägget, men wtf
Kommer jag yla som en varg när månen går upp?
Kommer päls växa fram och mina tänder bli långa och farliga?

Eller kommer jag helt enkelt bara bli liggandes med min eviga inre smärta tills jag finner ett rakblad och skapar Stockholms blodbad i min säng?

Förstår inte riktigt hur man kan hata sin kropp så mycket
Men det gör jag
Tycker lite synd om den, stackars kropp som blev stuck with me
Men den får skylla sig själv för den är FET
Känns inte längre som om kroppen är min
Jag ser på den med främmande ögon, allt fett
Klämmer på magen
Undrar hur man kan vara så fet, undrar hur det kan vara jag
För jag svälter hjärnan
In my mind I'm skinny
Skinnymind

Borde sova lite.
Knappt sovit någonting inatt.
Men inte ens det orkar jag.
Blir till att ligga ännu några timmar i sängen och kolla på Supernatural.
Händelserik dag, yes!

Pure svarade i telefonen. Vi pratade. Ändå känns hon nästan längre bort nu. Hon gör något med sitt liv, flyttar hemifrån, är blind av lycka över sin pojkvän. Och jag? Jag går sönder. Jag vill inte att hon ska försvinna, inte hon, inte Pure. Fucking jävla skit.

Det gör ont i mig när jag äter
Det gör ont i mig när jag inte äter
Det gör ont i mig när jag äter "lagom"

Hur fan ska man kunna må bra då?

Men varför gjorde jag det där nu då? Det är väl bra som det är? Varför vill jag plåga min hjärna?

Låt mig skrika färdigt
tills bröstkorgen blir tom...
Låt mig spricka sönder
Det har jag verkligen förtjänat
Hallå, hallå
Låt mig vara dum

Och sedan att jag ber om ursäkt som en himla idiot. Men det är klart. Jag var en idiot. Det är en hårfin linje mellan att vara ödmjuk och att kräla.

Herregud. Jag kan inte fatta att jag gjorde detta. Och nu kommer jag få lida i flera dagar tills jag får veta om han svarar eller inte. Och om han inte gör det är det så jävla fucking awkward allting. Men kan inte vara normal. Nej, nej, nej, Blondie är riktigt jävla dum i huvudet ni skulle bara veta, hahaha...

Sedan får jag ju så dåligt samvete också. Mitt fel att han föll ned i det svarta. Gjorde likadant mot honom som en person gjorde mot mig men miljoner gånger värre. Helvetes jävla pissskit! Men han var väl fan ingen ängel han heller? Var otrogen och allt? Men det kan jag förstå att han var för jag var en så jävla attention whore. Äcklig var jag. Vidrig.

Hittade just då mitt ex blogg. Min första kille.

Utdrag ur den:

"de var ett förhållande som skulle vara i två år och till och med gå så långt som förlovning. När jag nu ser tillbaka på dom åren så finns de så klart underbara minnen som sena sommarkvällar i småland men de som sitter i minnet är de gånger jag fick slita rakblad ur handen på henne och stoppa försök till självmord. Bilden av henns blodiga armar och söndergråtna ansikte är nog nått som alltid kommer sitta kvar tyvär och trycka undan de fina minnena. När de sedan tog slut var jag redan så nerbryten av alla bråk och skrik att jag sjönk ner i mörkret och depprision som var ett helvete att ta sig upp ur..."

Yes det är jag. Ser ni vilken underbar människa jag är? Herre gud. Min nuvarande kille skulle dö om han var tvungen att gå igenom en tiondel av all skit jag hade med mitt ex. Gaahh jag blir så rädd för mitt förflutna. Jag blir rädd. Jag vill aldrig mer bli den personen jag var då. Blir rädd, rädd, rädd. Jag kommer väl inte bli så igen? Ett monster? Vill ligga nära mina katter, vill ha min kille, min riktiga kille, vill ha hans sockerord i mina öron. Hans varma starka kropp som skyddar mig från allt ont. Han har hjälp mig att bli en människa igen. Mycket genom att inte acceptera min ångest och detta har gjort att inte jag heller accepterat den. Jag ska inte vara ångest. Jag ska vara jag. Killen min har fått mig att skärpa mig när det gäller förhållanden. Jag har blivit så jävla mkt mer normal. Men ibland känns det ändå inte tillräckligt. Fy fan. Varför tänker jag överhuvudtaget på de här sakerna?

Blondie, ta det lugnt nu. Ta det jävligt lugnt, snälla du. Vi har kommit så långt. Tappa inte greppet, snälla du. Snälla du.

Jag ska fatta mig kort
Jag ångrar allt, jag ångrar allting ont
Jag har skrikit färdigt
och bröstkorgen är tom...
Såg du jag sprack sönder
Kan du få mina armar på plats
Hallå, Hallå
har du blivit stum?
Var jag verkligen så dum?


Var jag verkligen så dum?

Ringde mamma
Klump i halsen
Höll på att börja gråta

Mamma:
"Det låter som du mår bra i alla fall."

Jag har blivit för bra på att spela
Skratta när du gråter
Le när du går sönder
Om inte ens min egen mamma ser igenom mig
Då gör ingen det

"Blir rädd för mig själv. Vart är jag egentligen påväg?"
Skriver jag i den svarta anteckningsboken



Igår hände något jobbigt.
Var hemma hos "Vän"
Vi hade inte setts på några dagar för hon hade haft besök av sin bästis
I alla fall började kvällen mys
Vi satt i hennes säng drack vin och pratade
Så började hennes bästis sms:a till henne
Vän satte sig i fönstret och rökte
Jag snodde hennes mobil och skrev till hennes bästis:
"Blondie tycker vi ska dra ut på krogen, hon bjuder på en öl. Vad tycker du?"
Sa alltså inte att det var jag som skrev
Planen var att visa Vän att bästis visst tyckte vi skulle dra ut
för jag antog att bästis skulle tycka det var en bra idé
Svaret jag får:
"Låter väl kul, men vadå vill du umgås med henne?"
Va?
...
Jag kollar Väns skickade sms
Hon har skrivit
"Ja, jag är med Blondie, umgås bara med henne för att --- inte är hemma."

Det börjar snurra i huvudet
Har aldrig varit med om att någon kompis "snackat skit" om mig på det sättet
Jag reser mig
Samlar ihop mina grejer
"Ska du dra nu eller?"

Jag går

Le
Le
Le

Ler ju mer ångesten omsluter mig

Ont
Ont
Ont

Men jag ler i alla fall

Har ont i magen av tomheten därinne
Men att äta känns omöjligt
Åt äpple som mellanmål för första gången på säkert 6 år
Jag är allergisk mot äpplen
Men det fungerade att värma det i micron faktiskt
Skar små små bitar
Värmde med kanel
Gott, gott, gott
Blir nog mer äpplen i framtiden
Fantastiskt att inte känna den kliande känslan i munnen

Men nu är det kväll och ingen middag än
Frun i huset är hemma nu så snart sitter vi där
Köksbordet med dess skräckinjagande vita fat
Med kniv som jag hellre använder till att skär ut mitt hjärta
Gaffelns vassa hånleende mot mig

Snälla, jag vill inte

Sitter här med min halvuppdruckna tomatsoppa och är proppmätt.
100 gram spenat, ett ägg och ca 2,5 dl tomatsoppa.
Men mättheten är den samma som om jag ätit en hel festmåltid, nu måste jag intala mig att jag faktiskt inte har ätit så mycket. Spenat, mindre än 20 cal per 100 gram. Min tomatsoppa, 14 cal per 100 gram. Ägg ca 100 cal. Lär alltså inte ligga på över 200 cal med denna måltid. Ändå blir jag rädd att fettet ska fastna på min kropp, att jag räknat fel någonstans, att det inte spelar någon roll hur mycket eller lite jag äter, jag kommer svullna upp som en ballong i alla fall.

Har gått i 1 timme och 45 minuter idag. Hittills. Känner att jag måste ut i alla fall en halvtimme till, annars känner jag mig fet. Ska städa också. Bränna, bränna, bränna.

Det blir svårt att andas. Någonting sitter fast i halsen. Blir yr i huvudet. Snälla, bete dig inte som ett jävla anorexifreak, du är okej! Du är duktig idag!

Men någonstans är det inte de få kalorierna som räknas. Det är mättnaden. Jag kan inte vara så här mätt, jag får ångest av det. Usch och fy och jävla knäpp jag är. -.-''

Sitter här med min halvuppdruckna tomatsoppa och är proppmätt.
100 gram spenat, ett ägg och ca 2,5 dl tomatsoppa.
Men mättheten är den samma som om jag ätit en hel festmåltid, nu måste jag intala mig att jag faktiskt inte har ätit så mycket. Spenat, mindre än 20 cal per 100 gram. Min tomatsoppa, 14 cal per 100 gram. Ägg ca 100 cal. Lär alltså inte ligga på över 200 cal med denna måltid. Ändå blir jag rädd att fettet ska fastna på min kropp, att jag räknat fel någonstans, att det inte spelar någon roll hur mycket eller lite jag äter, jag kommer svullna upp som en ballong i alla fall.

Har gått i 1 timme och 45 minuter idag. Hittills. Känner att jag måste ut i alla fall en halvtimme till, annars känner jag mig fet. Ska städa också. Bränna, bränna, bränna.

Det blir svårt att andas. Någonting sitter fast i halsen. Blir yr i huvudet. Snälla, bete dig inte som ett jävla anorexifreak, du är okej! Du är duktig idag!

Men någonstans är det inte de få kalorierna som räknas. Det är mättnaden. Jag kan inte vara så här mätt, jag får ångest av det. Usch och fy och jävla knäpp jag är. -.-''

Sovit tills nu. Kom hem klockan nio imorse. Inte orkat tvätta av mig sminket. Är hungrig så borde borde borde äta något. Men jag vågar inte. Familjen är därnere (inte min familj) och jag kan verkligen inte gå ned och äta då. De kommer tycka jag är fet och äcklig som äter. Dessutom kommer jag bara bli ännu fetare om jag äter. Jag vill inte, jag vill vara smal.
Så vad gör man?