Det blev svårare än väntat att klara av att vara hemma utan att gå på mina anti-depp.
Livet hemma är så mycket mer krävande än det jag lever här i Frankrike.
Hemma behöver alla mig.
Alla tycker om mig och det är ju bra.
Men hur ska jag kunna finnas för alla när jag inte ens kan finnas för mig själv?
Överväldigades av ångest mer än en gång.
Värst var det i tisdags.
Mitt humör brukar skifta, bergochdal-bana.
Men nu fastnade jag på lägsta trappsteget. Nere i botten. Jag gick bara runt och grät.
Först var det skrik som gällde.
Jag skrek och skrek i ett tomt hus och skrämde säkert slag på katterna.
Resten av dagen gick jag som sagt bara runt och grät. Och pappa mår också dåligt och orkade inte trösta. Då kände jag mig ännu mer värdelös, misslyckad och som ett jävla påhäng som bara kom och sänkte honom ännu mer. Så då grät jag också ännu mer.

Blir rädd för denna okontrollerade ångest som får mig ned på knä.
Jag blir förlamad av ångesten. Omgärdad. Kan inte röra mig.
Och då menar jag verkligen. Inte. Röra. Mig.
Jag ligger. Jag går sönder. Jag skriker.
Men kan inte använda kroppen. Riktigt jävla obehagligt.
Det som är "bra" är väl att jag inte ens kommer på tanken att försöka skada mig själv. Det lilla som skärandet fortfarande kan ge mig är alldeles för lite för att lugna den storm som far genom mig.

Jag blir rädd.
Jag misstänker att jag har något borderline tjafs eller något, men vill aldrig bli diagnostiserad. Jag vet inte, jag känner att det skulle vara ett nederlag. Att understryka "jaha, ja, det är ju verkligen FEL PÅ DIG."

Nu hoppas jag inte någon med diagnos tar illa upp, jag pratar verkligen inte om någon annan, det är så här jag känner. Och jag tänker inte alls så om andra när jag hör att de har blivit diagnostiserade. Jag vill bara inte ha stämpeln själv.

Men vad gör man när ångesten blir för stor?
Vad gör ni?