Jag är en väldigt glamorös människa och har därför alltid på mig senaste fashion från Paris.

Idag blev det mina svarta mjukisbyxor och Bob Dylan t-shirten. Till detta bar jag en grå tjocktröja och svarta strumpor med fina hål i. Jag menar så fashion!

Haha, nej men ärligt talat har jag fastnat i mina tjocktröjor. Dels så fryser jag annars och dels är det mysigt. I love it.

Jag ser mig själv som kristen. Jag vill vara kristen, jag försöker vara kristen, jag är kristen.

Gahh. Ibland är jag orolig att jag är agnostiker. För jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Jag vill att de ska finnas en högre makt för livet skulle vara så tråkigt annars. Jag har många kristna vänner och de tycks alltid vara så mycket bättre på att vara det än jag. Jag frågar dem "Men hur gör du för att tro? Varför tror du? Hur tror du?"
För jag tror ju också. Tror jag. Jag vill tro. Men hur gör man egentligen? Speciellt en sådan som jag som har svårt att tro på allting. Jag är en riktig tvivlare. Men någonstans inom mig finns nog tron. Och jag ska försöka hitta den. Jag fortsätter hålla fast vid att jag vill tro. Agnostiker eller inte.

Men jag ser mig själv som krisen. Jag vill vara kristen. Jag försöker vara kristen. Jag ÄR kristen.


Amen.

Kent.

Sommaren 2008.

Vi hade gått vilse i Norrköping, jag, pojkvännen och pappa. Det var första gången jag var där och vi letade efter stadens folkpark där världens bästa band skulle spela. Vi hittade till slut, efter att ha gått runt hela stan.

När de lät det svarta lakanet falla. Eufori. Där stod mitt älskade band.

Hela konserten upplevdes i ett drömliknande stadie. Men det var behagligt.

Här är mitt ögonblick

Och alla känslor slog och sprängde
Hela vardagen full med hål
I en tid då inget hände
I en stad som alltid sov

Men älskling vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små
Ja, vi var alla en gång små

Jag kastar stenar i mitt glashus
Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö

Lycka att jag nu faktiskt hittade Mannen med den vita hatten (låten jag beskriver i mitt moment) från just den konserten vi var på! Det här är alltså en video på mitt underbara moment.
(Jag står typ precis framför tjejen som filmar detta...)

Min bästa vän.


Det är Pure

Vi har känt varann för alltid (bara för att det är så kul att skriva så; we've known each other forever)

Forever ja.

Pure föddes tre veckor efter mig. Våra vi är släkt, ganska nära också. Hon är så fin. Intelligent som fan, snäll och förstående. En kanontjej som alltid varit lite bättre än mig. Men det gör inte så mycket. När det är Pure är det okej.

Hon är den som alltid finns kvar.

Jag har alltid älskat den lilla staden där hon bor, 45 minuter från mig. Där har vi spelat in film och gått långa sommarpromenader. Pustat oss upp för de oändliga backerna. Jag trivs bäst där.

Men nu ska Pure flytta ifrån mig.
Fem timmar med tåg kommer det ta att åka till henne.
För Pure har träffat en kille som hon ska flytta till. Det gör ont i hjärtat men jag vill ju vara glad för hennes skull, jag är glad för hennes skull. Men det känns vidrigt att hon kommer vara så långt bort från mig. Pure känner inte så. Hon ser bara det positiva i det här. Hon vill vara med killen. Och det är klart.

Vi får väl se hur det blir.


Men det är svårt i alla fall.

Min dag, ja.

Var ganska nedstämd tills för en stund sedan
Min "vän" ni vet tog kontakt och bad om ursäkt och så
Vet inte riktigt vad jag känner än men ska i alla fall träffa henne ikväll
Tillsammans med några andra kompisar
Så vi får väl se hur det går

Annars så sitter jag här och känner mig ganska ofräsch
Mitt hår är assmutsigt
Jag har röda utslag från min senaste spy-session
Var ute och gick förut i detta skick
Förundrad över hur lite man kan bry sig om vad folk tycker om en

Gått mer än mina 10000 steg idag, känns bra trots spyendet
Men nu ska jag springa in i duschen
Ha en fin kväll tjejer!

Nej, är det meningen att jag ska skriva om kärlek idag haha, det är verkligen inte rätt dag för varma mysiga glada känslor
Känner mig svart och tom inuti och väldigt ensam

Men en liten definition ska jag väl kunna få ur mig:

Kärlek för mig handlar om att vara osjälvisk
Att ge någon sin kärlek, vare säg om det är en familjemedlem, partner eller ett husdjur
Är för mig en osjälvisk handling
Att man vågar något
Jag ger all min kärlek till mina katter till exempel
Jag vet att de en dag kommer tas ifrån mig eller jag från dem
Men jag kan inte låta bli att älska dem i alla fall

Kärlek är farligt
Men kärlek är väldigt fin

Det här blev jätteflummit

Men ni kanske förstår ändå?
Eller kanske inte x)

(Blir alltså vad jag åt igår eftersom inlägget egentligen skulle vara då)


Tycker inte om att skriva vad jag äter... Men varsågod:

Cola light
Te
Kaffe
1 varmt äpple med kanel
Vindruvor
Vin

(Nu funkar äntligen blogg.se för mig, har försökt logga in i x antal timmar...)


Jag har faktiskt världens finaste föräldrar
Det är sånt man inser när man inte träffat dem på några månader

Pappa
I am daddy's girl
Pappa och jag pratar om allt i samhället, media, skvaller,
kändisar, politik, religion, alkoholism, psykisk ohälsa
Han vill jobba på Psykavdelningen och jag vill bli psykolog
Vi har svårare att prata om oss själva
Om när vi mår dåligt
Om hur mycket vi uppskattar varann
Men det går framåt
Och att höra hur glad han blir när jag ringer gör mig alltid varm inombords

Mamma
När jag var yngre var vår relation i totalt kaos
Hon skrek åt mig och jag svor åt henne
Jag flydde mitt i nätterna
Hon bad mig dra åt helvete
Men det funkar bättre nu
Vi förstår varann
För vi är väldigt lika trots allt
Hon är en superfin mamma
Tar hand om mig när det behövs
Visar mig så mycket kärlek
En dag ska jag ge henne ett sommarhus i frankrike
När jag är rik

Har sagt det förr, men jag är så otroligt tacksam att jag har mina föräldrar
Jag ser upp till dem och de är coola var och än på sitt sätt
Ibland önskar jag så klart att de fortfarande var tillsammans
Att vi var en hel familj istället för två
Men det är egentligen bättre nu
Och annars hade jag ju aldrig fått min söta lillebror

Mamma<3
Pappa<3

Kommer nu tala om kärlek i dess renaste form, oförstörd kärlek. Inte sådan som jag upplevt i tonåren med krossade hjärtan intima kyssar och allt som gör att kärlek mognar. Nu blir det om barnslig kärlek, sådan kärlek som man kände innan man visste vad kärlek egentligen var.


Min allra första kärlek hette Anton.
Jag var tio år och vi gick i samma klass.
Han var smart, en tänkare
Han hade två katter
Precis som jag
Vi pratade i telefon mycket
Jag var kär i honom, han var inte kär i mig
Men det gjorde inte så mycket
Vi pussades en gång i "Ryska Posten"
Han var en fin första kärlek

Vi blev äldre, jag förändrades mycket till utseendet
Färgade håret i regnbågens alla färger
Han ser fortfarande likadan ut som då, när vi var tio år
Bara äldre

Vi har ingen kontakt längre
Men jag vet att han finns
Han vet att jag finns

Jag är ett pussel
Ett virrvarr av olikfärgade bitar
Bitar av känslor
Bitar av tankar
Och ibland är det svårt för mig att få ihop pusslet
Men vem har inte problem med det?
Tvivlar ofta på att jag är unik
Att människan är unik
Vi är alla pussel
Så jävla lika
Men ändå så missförstår vi varann så ofta
Så kanske är vi olika ändå?
Jag hoppas lite
Lite, lite att jag är bara lite speciell
(Okej?)



Den här bilden är väldigt mycket jag.
Det är mycket viktigt för mig att känna luften,
att andas så mina fönster står ofta öppna.
Och katten förstås
Mina fyra katter är livet för mig

Det här blev kanske ingen vidare introduktion av mig egentligen
Men det är också ganska typiskt mig
Ett virrvarr
Ett kaos
That's me