Känns som om regnet faller bara för att störa mig, irritera mig och förstöra mina skor i leran.

Har sovit till och från hela dagen.
Upp klockan 7, tillbaka i sängen vid 9.
Upp och tvinga ner lite lunch tillsammans med familjen.
Tillbaka tilll sängen efter det.
Sov fram till nu.
Vet att jag inte borde sova på dagen, men va fan, jag kan ju inte sova på natten.
Det spelar ingen roll om jag går upp jättetidigt tvingar mig att vara vaken hela dagen, det går ändå inte att sova på natten. Fuck.
Går inte ned i vikt så fort som jag skulle vilja, och det tär.
Duschade kallt kallt och frös i sängen.
Men så underbart att bara ligga där under täcket.

Vad vill folk uppnå genom att sätta sig i en kategori? Bekräftelse?
Tro inte att du får hjälp bara för att du är satt i en kategori.

Jag vill inte bli kategoriserad. Jag vägrar. Jag är inte pillernarkoman, jag är inte dignostiserad med borderline och tänker aldrig bli det, jag har aldrig låtit någon skriva ned att jag har en ätstörning. Sprang från det enda psykologmötet där de försökte få mig att prata om vikt och mat och vad jag ansåg. Jag pratar inte om det. Jag vill inte bli kategoriserad.

Förstår inte folk som frivilligt låter psykologer ställa diagnoser. På vilket sätt skulle det hjälpa? Jag äter redan antidepressiva, ett namn för mina problem skulle inte lösa någonting. Och kul att söka jobb med BORDERLINE stämplat i CV:t. Nej tack.

Så länge jag inte tillhör någon kategori är jag fri att göra vad jag vill. Jag är frisk.

Ändå gör det lite ont i bland när jag läser om symptom och sjukdomar. Blir lite kall och lite besviken på mig själv. "Men det stämmer ju in på varannan människa". Ja, men varannan människa är inte galen.

Lunch på ingång. Å, nej.

Jag gick, och gick, och gick.
Regn och vind.

Älskar när ingen är hemma så man inte behöver äta lunch! Men av många års erfarenhet har jag lärt mig ett och annat och tar därför inga risker. Därför tog jag en tallrik, bestick och glas. Tog fram lite av min vegmat, smulade ned tallriken med den och la in i diskmaskinen tillsammans med glaset och besticken. Vegmaten åkte tillbaka in i frysen. Nöjd.

Inte speciellt nöjd med vädret idag det är kallt =( Har bränt 100 cal på träningsmaskinen och ska snart gå ut och gå min dagliga promenad =)

Ibland tror jag att jag håller på att bli galen.
Har aldrig umgåtts så mycket med mig själv som nu och det är en utmaning men också ovant att lära känna sig själv mer än förut. Tänka efter och resonera med sig själv utan att hata sig själv som jag mestadels gjorde förut. Jag litar på mig själv vilket jag inte gjort på över 6 år. Under den tiden har jag  varis chaosgirl number 1, men nu har något förändrats. Så känns det i alla fall.

Kanske svamlar jag bara. Har hetsat som fan choklad, vitt bröd mm. Vet inte riktigt vad jag håller på med i matväg. Men vill inte prata om det. Är besatt av The Hunger Games serien läser andra boken nu, älska, älska, älska.

Faktiskt så är jag trött. Första gången jag är trött på kvällen på jag vet inte hur längre! Ska utnyttja det genom att gå och sova. Blir ingen hemlig rök att blåsa ut i nattmörkret ikväll.

Godnatt<3

Mmh, det regnar ute.
Så underbart att höra det smattrande ljudet mot taket.
Kanske kan jag till och med sova i natt.
Det har varit en riktig hets dag, men min mage verkar nöjd med det, ingen ångest. Antar att det försöker ta igen det jag inte gett den. Imorgon är en ny dag. Jag ska köpa fler calorie-bars och näringsdrycker med kaffesmak jag är helt kär i dem! Pepsi maxi blir det också och energidryck light.

Haha tänkte verkligen inte skriva om mat just nu, tänkte mest berätta att jag mår rätt bra och njuter av regnet och hoppas på en natt av sömn.

Godnatt på er <3

Jag behöver verkligen någon att snacka med med liknande problem, någon att fixa det här tillsammans med. JAg måste gå ned i vikt. Jag behöver en ana-vän.

Om du vill prata så når du mig på: [email protected]

Love to you all <3

You're dangerous 'cause you're honest
You're dangerous, you don't know what you want
Well you left my heart empty as a vacant lot
For any spirit to haunt

You're an accident waiting to happen
You're a piece of glass left in a beach
Well, you tell me things I know you're not supposed to
Then you leave me just out of reach

Who's gonna ride your wild horses?
Who's gonna drown in your blue sea?
Who's gonna ride your wild horses?
Who's gonna fall at the foot of thee?

Nu blir det bantningspiller och film.

Uppdatering:
Nu har jag då bränt 300 cal på träningsmaskinen alltid något!
Nu dricker jag ytterligare en energidryck light och äter resten av min lunch (andra halvan av calorie-baren) för att hålla hungern i schack. Kommer antagligen inte ha tid att ta min promenad ikväll känns jobbigt. Blä.

Kanske hinner springa några 100 cal till på träningsmaskinen i alla fall. Gehh fatta hur jävla äckligt fet jag är jag är fortfarande i chocktillstånd över vad den nya vågen visade på, seriöst tur att jag tagit tag i min vikt annars skulle jag väl sluta som äkta fetmafall. Usch. Men ska försöka se positivt nu, spelar ingen roll att vågen visade så mycket (jo det gör det) för jag ska ändå ned i vikt så kommer bli av med det. Usch usch usch. Ångeest.

Åt middag med familjen igår kväll, som tur var var det kött och som vegetarian äter jag ju inte det. Så åt bara lite potatismos. Lycka. Sedan åt jag inte förrän 14 timmar senare, idag, vid lunchen med familjen. Händerna darrade när jag skulle försöka få upp den lilla fiskbiten. Cirka 5 cm fisk, tre skedar ris och två skedar grönsaker. Ändå kändes det för mycket, men jag försökte lugna ned mig och säga att det var okej att äta det.

Efter lunchen har jag städat fram tills nu. Brände förhoppninsvis en hel del kalorier. Ska gå på min promenad sedan, men först ska jag se klart på For the love of Nancy.

Har hungern under kontroll.

Jag är ständigt på jakt efter bloggar som tar upp liknande problem som mina. Har närmast blivit beroende av dessa bloggar eftersom de är ett bevis på att jag inte är ensam. Känns bra att inte var ensam, även om jag självklart inte villa att någon ska behöva må dåligt. Kommentera gärna om du vill att jag läser din blogg, jag vill gärna ha fler bloggar att kommentera och följa.

Kärlek till er alla med för många problem. Hoppas livet blir enklare för er någon gång.

Alltså gud vilken jävla pain människa jag är egentligen. Jag skulle inte stå ut med mig om jag var någon annan. Eller så skulle jag älska mig. Jag svänger i humöret som om jag var 15 igen och det känns sjukt weird. Ena sekunden undrar jag vart jag egentligen är på väg, i nästa blir jag nästintill manisk och kan inte få stopp på hjärnan, allt flummit jag vill göra.

Men så kan det ju bero på att det är natt och jag inte lyckades lugna mig tillräckligt för att ha tålamod att se på den där filmen. Min hjärna har blivit rädd för att lägga sig i sängen. Den vet att jag inte kan sova.

Nu har jag petat i mig mina antidepressiva, sömntabletter, p-piller och två bantningspiller. Äter piller som godis. Känns så bra att bara låta dem glida ned i halsen.

Jag är ständigt orolig för att inte duga. Drömmer mardrömmar om att jag blir avskedad, att jag misslyckas med allt. Oroar mig för att inte få vänner på nya stället, oroar mig för att mina ord är de tråkigaste som skrivits i världshistorien.

Det är så svårt att känna att man duger. Senaste gången var nog när jag fick mitt betyg i en avancerad kurs i skolan som jag inte trodde jag skulle få bra betyg i. Och jag fick MVG. Det lever jag på än.

Det verkar som jag måste ha något på papper för att tro på det.

Woho jag lyckades göra en knapp! Som det står, nu kan du följa bloggen med bloglovin'. Försöker fixa lite med min design det går väl som det går. Usch jag är alldeles för mätt just nu. Och munnen vill ha mer. Ge mig choklad, ge mig nutella. Mörkret har fallit och jag vet inte om jag lyckas stå emot frestelsen. Ska i alla fall se på någon anorexifilm nu säger vilken om den är bra.

Keeehh jag är hungrig.
Men maten känns så värdelös.
Inte värt att stoppa i mig.
Vet ju att ångesten kommer efteråt.
Men vad gör man.
Vad fan gör man.
Ska göra situps nu och kanske se på en film

Idag har jag inhandlat bantningspiller. Men det är något skit med växter så vi får väl se hur det går XD annars får jag köpa något starkare. Försöker hjärntvätta mig själv med hypnos också till att gå ned i vikt vi får väl se hur det går.

Jag är en flicka på 19 år.
Jag har egentligen aldrig skrivit ned rakt ut och upp och ned om mina "problem", så därför har jag lite svårt att hitta orden nu och veta hur jag ska börja.

Anyway.
Sedan jag var 14 år har jag spytt, hetsätit och försökt svälta mig om vart annat. Jag har ett mycket dåligt förhållningssätt till mat. Mina tonår har varit fulla av ångest, matfixering och blodig hud. Man kan nog säga att jag är smått galen egentligen, haha. Jag har aldrig haft några direkta gränser till saker, ingenting som säger "stopp". Jag kan äta hur mycket som helst, spy tills det bara kommer upp blodigt slem och skära mig sönder och samman.

Men blod håller jag inte på så mycket med längre. Det ger mig ingenting.

Tillbaka till mina tonår. När jag var 14 började jag skära mig och spy som en galning. Jag var förvirrad, deprimerad och olyckligt kär. Som liten var jag ganska rund och upp till 13 år hade jag väl vägt för mycket. Som ny tonåring blev jag fixerad vid att gå ned i vikt, jag ville inte vara fett jag ville vara smal.

När jag gick i nian hade jag gått ned mellan 20-30 kg. Underbart tyckte jag med jag var inte nöjd och fortfarande fixerad. Jag hade ett ostabilt, stormigt och destruktivt förhållande med en kille som inte var trogen mot mig. Detta förstärkte min ångest och drog ned ännu mer på min redan låga självkänsla. Jag var inte värd någonting i mina ögon. Jag började med p-piller. Detta ledde mig till en fasansfull insikt; om man vill att pillren ska verka kan man inte spy hela tiden. Jag försökte sluta spy. Fick massa ångest av att äta, men lyckades trappa ned på det och maten kom bara upp då ångesten blev förstor. Min första sommar med p-pillren resulterade i att jag gick upp 10 kg.

Förhållandet med den otrogna killen tog slut under mitt första år på gymnasiet. När det tog slut var ångesten så stor att jag mitt i känslostormen försökte ta livet av mig, men jag ville egentligen inte dö, jag ville bara slippa ångesten. Jag skar mig mycket under den här perioden. Men efter uppbrottet från killen mådde jag sakta men säkert bättre. Jag var fortfarande normalviktig och spydde inte så mycket. Jag gick ned i vikt utan att anstränga mig speciellt mycket och lärde mig att leva ett annat liv utan den där knäppa killen.

Men jag var olyckligt kär igen. Denna gång i en kille på min skola, vi kallar honom X. Vi hånglade men han hade redan en flickvän. Jag började dejta kille efter kille men kunde bara tänka på X. Jag kände mig smutsig med andra killar, fick ångest av att försöka ha sex dem. Här blev jag introducerad för ännu ett sätt att skada mig själv, genom att förnedra mig, genom att kyssa, bli smekt av någon jag egentligen inte ville ha. Och jag var otrogen. Efter min första kärlek som var otrogen mot mig ville jag straffa hela världen. Jag hade tappat all känsla för moral. Jag hade en ny kille men hånglade fortfarande med X. Det var honom jag ville ha. Men vår relation var ostabil. Slutade med att vi slutade prata med varann.

Det hade gått ett halvår sedan det tog slut med den knäppa killen och jag blev kär på nytt, i en bra kille för en gångs skull. Men jag märkte snart att han varken kunde förstå eller kunde hantera mig ångest. Långsamt försökte han ändå hela mig med kärlek och jag mådde bättre psykiskt. Fysiskt började jag gå upp i vikt igen. Okontrollerat.

Jag är fortfarande tillsammans med samma kille, min pojkvän. Det har varit upp och ned och jag har varit otrogen mot honom. Han har gjort mig besviken och jag har gjort honom besviken men mest hoppas jag att vi gjort varann lyckliga. Jag älskar honom. Men sedan jag träffade honom har jag gått upp all vikt jag förlorade som 15-åring och väger nu 30 kg för mycket.

Jag har spytt till och från men inte orkat svälta mig som jag gjorde förr. Hela sommaren 2010 har jag hetsätit alldeles för mycket. Nu måste jag bli av med alla kilon. Jag vägrar se ut så här längre, får ångest bara av att se min kropp. Jag måste bli av med dem. Därför har jag nu skapat denna blogg, för att ha någonstans att skriva och berätta sånt jag inte kan berätta för någon annan. Har väldigt svårt att prata med mina nära och kära om mina problem. Pappa har egna problem och mamma förstår inte. Missförstå mig inte, jag har en bra relation till båda mina föräldrar men jag kan inte prata om saker som gör mig svag. Då gråter jag bara.

Jag läser flera bloggar med tjejer som har liknande problem som jag och det ger mig mod att våga berätta om mina problem i en blogg. Jag kommer dock vara anonym, vissa av mina vänner känner inte till mina problem och jag vill inte att de ska få reda på det genom en blogg. Finns ingen anledning att oroa dem.

Det här var en liten, liten del av mitt liv och allt som hänt. En introduktion. Haha, hoppas den fick dig att vilja läsa min blogg. Kärlek till er alla med ångest, matfixering och ätstörningar.