Lätt att bli tyst
Lätt att sluta orka
Jag har varit ovanför vattenytan i många dagar nu
Jag säger dagar
För det kan handla om timmar
Om minuter över vattenytan
Då är flera dagar väldigt bra

Men jag är inte som förut
Jag är smått avdomnad
Känner inte så mycket, för jag vill inte känna

Det finns en hopplöshet som långsamt växer sig större inombords
Likt ett höstträd, naket med spretande grenar
Grenarna river mig i magen
Påminner mig om att hopplöshetens träd fortfarande växer
Och än är det långt till våren

Ever since I was eight or nine
I've been standing on the shoreline...

Musiken i öronen
Får ångesten att stilla sig
Det räcker, jag orkar inte
Till slut finns bara hopplöshet och olustig besvikelse kvar