När jag uppdaterade den här bloggen dagligen var jag olycklig
Jag var besatt av kalorier, att gå ned i vikt
Ursinningt promenerade jag dagarna i ända, åt lite, och fick ångest vad jag än stoppade i munnen
Det var en ohållbar livsstil
Jag grät över minsta kalori
Ville inte äta alls och spydde när jag tappade kontrollen
I januari förra året hade jag återvänt till Sverige efter en längre utlandsvistelse
Jag återförenades med min "high-school sweetheart" blev dödskär på nytt och levde på kärlek
Han upptäckte dock snart min sneda syn på mat
Hur jag fick panik när han ställde fram en tallrik med spagetti
Detta ledde till konflikter, han ville inte vara tillsammans med en tjej som inte äter
Det blev en prövosam tid för mig
Han trugade och jag tvingades äta en del
Yoghurt har varit mitt safe-food, så under ett halvårstid levde jag nästan enbart på det
Han accepterade det och var glad att jag åt något över huvud taget, även om hans slagord har varit
"Yoghurt är inte mat."
Långsamt har jag börjat testa mig själv
Vågat mig på annan mat
Jag var livrädd att gå upp i vikt
Konstigt nog gjorde jag inte det
Min kropp saknade alla viktiga näringsämnen och tog tacksamt emot det jag ville ge
Jag började mer och mer inse att min tidigare diet av luft varit att svälta alla mina sinnen
Att det jag försökt kontrollera hade börjat kontrollera mig
Alla ändlösa timmar i affären med ögonen på innehållsförteckningarna som slutat med att jag inte vågat köpa något alls. Alla livsmedel jag var livrädd för, pasta, ost, bröd, smör, FETT, socker och så vidare. Listan var lång.
Jag säger inte att jag blivit helt normal i mitt ätande. Jag lever fortfarande mestadels på yoghurt och äter inte pasta. Men den otroliga ångesten som jag fick av att vara mätt kommer inte lika ofta längre.
Jag har alltid varit rädd för ångesten och gjort allt för att undvika den, när maten gav mig ångest slutade jag helt enkelt äta. Enkelt men farligt.
Nu är jag mest rädd för att trilla dit igen. Att hamna i en nedåtspiral, gå upp i vikt och börja banta igen och utveckla det till kalori-rädsla. Ätstörningen har funnits hos mig i 8 år och det är inte något man blir av med på en eftermiddag. Men jag försöker, som med så mycket annat.
Jag vet inte varför jag berättar det här för er. Ni kanske hellre vill läsa matscheman som inte hinnerhåller någon mat? Men det är inte därför jag har den här bloggen. Den finns till för att få ut alla känslor som slåss inom mig. Även utan matdemonerna finns det rikligt att obehagliga monster i magen. Kanske kan orden döda monstren? Eller i alla fall få dem att vila en strund, stryka sin håriga päls mot insidan på min hud. Kanske.
