Jo, jag finns än
Är mest lycklig
Det är svårt att äta
Har gått ned fem kilo sen jag kom hem för en månad sedan
Byxor jag inte kunnat ha på två år passar
Jag får höra att jag är smal
Det är inte riktigt sant
Men det värmer lite ändå
Har många kilo kvar
Minst tio i alla fall
Sedan kanske det räcker?

Min DreamBoy får i alla fall i mig mer
Än någon tidigare lyckats
Han säger
"Äter inte du, äter inte jag"
Och jag vill ju så gärna att han ska äta
Han behöver ju det
Så jag petar i mig mat jag inte ätit på år
Pommesfrites...
Spagetti...
Det känns svårt men jag klarar det
Oroar mig dock att det ska sätta spår
Nu blir det jobb i veckan i alla fall
Då får blåbärssoppan bli min vän igen

Det är så typiskt att det är just maten som ska vara så viktig
Han säger
"Ät upp det där... Det är ju bara lite kvar."
"Nej", säger jag, "Jag kan inte."
"Om du älskar mig kan du väl äta upp det för min skull."
Och jag faller
Han fattar inte vad han ber om
Han ber om en bottenlös ångest
Även om det handlar om några tuggor
Så är det de tuggorna som kommer ge mig mest ångest
Jag slänger resten av maten
"Jag kan inte!"
Han blir tyst. Ledsen.
"Det var ju så lite kvar."
Jag önskar att jag kunde få honom att förstå
Säga
"Men det är inte jag som bestämmer."
För det är det inte
Jag bävar för mina dåliga dagar
Dagar då jag inte kan alls
Vad kommer hända då?
Det är inte jag som bestämmer
Det är Hon
Det är ångesten
Och jag blir så rädd
Rädd att tappa kontrollen