Jag brukar leva efter att man inte ska ångra någonting. Vad är livet värt om man ska gå runt och ångra massa saker? Det hjälper liksom inte.

Men jag ångrar en sak.

Min otrohet mot min pojkvän.
Dels för att jag gjort sånt bara för att skada mig själv och mest så klart för att det är så jävla elakt. Men jag tänkte inte så förut. Jag var inne i mitt självskadebeteende, lät mig hållas om och försökte förstå vad kärlek var. Min kille är ingen ängel, ibland har han gjort som så jävla osäker. Men han verkar i alla fall aldrig varit otrogen. Det gör ont i mig över att tänka hur jag behandlat honom. Men slut med sånt nu. Inget mer äckligt.