Mår ju bra.
Lugnet omgärdar mig ofta, smeker mina tankar, hjälper mig att komma vidare. Och jag är glad att jag kommit någonstans. Men i mig ligger fortfarande begäret att prata med Honom, höra av mig till Honom, träffa Honom. Även om det skrämmer mig. Även om jag ofta tänker att jag aldrig mer skulle kunna ha varken en relation med honom igen eller ens strula med honom. Hans effekt på mig skrämmer mig och får mig att vilja försvinna in i någon dimma, sluta tänka, glömma honom för all framtid. Men någonting hindrar mig från att göra detta. Det kan gå veckor, men sedan hörs vi. Han verkar inte speciellt intresserad av att träffa mig och det gör mig ledsen. Jag vill ju vara speciell. Samtidigt viskar förnuftet ”Du ÄR inte speciell. Han har GLÖMT dig för länge sen. Han BRYR sig INTE om dig. Han ÄLSKADE dig ALDRIG.” Jag drabbas av frustration. Jag blir arg, ledsen, gråter. För att han inte vill lägga tid och energi på mig fastän jag ber honom. Och samtidigt så vet jag ju att det inte spelar någon som helst roll vad han gör, tänker, tycker. Han är inte en del av mitt liv längre. Ändå håller jag kvar förlorade drömmar i mina knutna händer. Låter drömmarna krasa sönder där inne tills allt som återstår är vassa genomskinliga bitar som sticker hål på huden i handen och gör mig illa. 

Att bli ignorerad och behandlad som skit får det att svida under huden. Hur kan jag ha blivit så oviktig för honom när jag för ett år sedan var den viktigaste personen i hans liv? Det är frågor jag aldrig kommer få svar på. Men jag måste gå vidare, sluta tänka, glömma honom. Men hur gör man? Min lärare sa idag att man skulle acceptera att man har negativa och jobbiga tankar, men att, när de kommer, fokusera på vad som är betydelsefullt och viktigt i livet. Vilka mål man strävar mot och inte fastna i det jobbiga.

Det har gått tio månader sedan uppbrottet. Och jag läser om och läser om de sista kapitlen. Tittar ständigt på den blanka sidan efter slutet, letar efter en fortsättning som inte finns. Söker se de svarta bläckorden framträda på sidan efter den sista. Men det finns ingenting mer. Det är över.

Så jag lyssnar på Harry Potter för att kunna sova. Böckerna som funnits med mig sedan jag var åtta år. Böckerna som hjälpt mig fly så många gånger. Livet fortsätter. Lyssnar på Thåström när det blir svårt. Varje dag går jag upp. Jag stannar inte i sängen. Jag följer med livet. Gör det som förväntas av mig. Skrattar, gråter. Hoppas på att tiden ska läka mina sår.