Har varit väldigt nere trött och deppig den senaste månaden

Ständigt fullt upp med jobb och flyttning

Drabbades av panik första kvällen i nya lägenheten

Det var någonting pojkvännen sa och jag stängde av

Han tjatade på mig sedan, vad är det, vad är det? 

Höll fast mig tills jag började skrika av panik, släpp, släpp, släpp

Han pressade pannan mot min käke

Jag slog mig loss

Ville ha honom nära igen när han gick

Slog mig själv 

Han avskyr det

Efteråt lovade jag igen att aldrig flippa så

Men hur ska jag kunna vara normal? 

Jag försöker

Men det är aldrig tillräckligt

 Blåmärke på kinden

 

För jag kan ju aldrig vara lagom

Jobbet eller mat, studier eller träning

Aldrig lagom 

Ständigt denna prestationskamp om att vara lite bättre, orka lite mer

Till slut orkar jag ingenting

Det är då hopplösheten infinner sig