Humöret svänger upp och ned
Pendlar illa
Ena sekunden funkar allting
Jag finner en mening
Men så drar hopplösheten mig till sig

Pappa
Jag är ju den enda
Så skriver människor fina kommentarer
Säger "Vad fint du skriver"
Till min pappa
Ja, vad fint han skriver
Ångest och helvete
Men de har fan ingen aning
De känner inte honom
Han skriver om mig, och om oss
Och det är vårt
Ingen annan kan ju förstå det
Han är min ju
Han pratar om våra minnen

Det är jag som har sett allting
Det är jag som funnits
Ändå skriver de som om de känner honom
Min pappa

Jag är glad att han får stöd
Men de fattar fan inte vad det handlar om

Det gör mig irriterad

Fattar ni?

Det handlar om att de inte känner hans smärta
De skriver "Så mörkt, men så fint."
Om hans ord
Fint?

Min pappa är på psyket för att han mår så jävla dåligt. Och det enda folk på facebook kan klämma ur sig är att hans smärta är fin?! Det enda jag vill är att min pappa ska komma hem. Att han ska må bra. Solskensmänniskorna som inte fattar det kan bara dra åt helvete.


Snälla säg att någon enda förstår vad jag menar?