Ibland blir man så ledsen.
För det är är en sådan ensam uppgift.
Jag som knappt stod ut att umgås med mig själv förr i världen. Vi kom inte överrens, jag förstod inte mig själv. Jag har kommit längre på vägen, känner mig oftast okej tillsammans med mig själv. Jag står inte med tårar i ögonen framför spegeln längre och väser: "Jag hatar dig, fan vad jag hatar dig, du är så jälvla misslyckad."
Men jag kan tyvärr inte påstå att jag älskar mig själv. Så långt går inte vår relation. Känner inte att jag bryr mig överdrivet mycket om döden, om smärta eller andra ting som skadar min kropp. Däremot känner jag så extremt starka känslor inför personer i min närhet. Mest av allt mina katter och familj förstås. Kärleken till dem är det största jag bär på. Är så oändligt stolta över alla mina familjemedlemar. Så glad att jag får vara nära dem, umgås med dem. Tacksam att jag har en mamma och en pappa som älskar mig, som vill vara med mig och lyssnar på mig. Att jag har en syster och lillebror som ser upp till mig. Det här är självklara saker för mig och för många, men långt ifrån alla. Så jag är så oändligt tacksam.
Sedan att man känner sig lite ensam och ledsen i det här... När jag blir smal kommer det kännas bättre.