Har varit så otålig och irriterad den här kvällen och det har tyvärr fått gå ut över min pojkvän vilket har gjort mig ännu mer irriterad eftersom jag inte vill att det ska bli så. Men har varit ganska low hela dagen även om jag träffade en mysig vän jag inte sett på flera månader plus en till tjej. Saken är den att jag inte kunde slappna av. Jag kände mig inte glad "påriktigt" jag visste inte vad jag skulle säga i konversationerna och det kändes ändå inte som om något jag säger är intressant, varför skulle någon bry sig liksom. Det är en av anledningarna till att jag knappt skriver i min ickeanonyma blogg längre. Face it, hur jävla intressant är det att läsa om någon medelmåttig tjej med trasligt hår och för många kilon? Blä.

Kollar på mysiga stugor vill ut i skärgården med killen i sommar. Älskar skärgården. En vacker dag tänker jag sätta mig på någon båt, köpa en liten stuga o bli kvar på någon av dessa små öar. Friden. Avkopplingen. Så långt bort från allt annat. Recovery. Men kanske kommer vi bara börja bråka. Vi är ju i olika länder nu och han berättar hur mycket han saknar mig. Jag saknar honom med, men har blivit konstigt imun. Konstigt känslokall gentemot killar. Fastän vi snart varit tillsammans i tre år känns det ändå som om jag är beredd på att han när som helst kan slitas ifrån mig. Men jag vet inte. Jag vet att jag älskar honom. Jag vet att jag med honom har vuxit i mig själv, jag är inte längre den där 15-åringen som rev sönder affischer på töntiga tjejband för att det störde mig att min dåvarande pojkvän gillade dem. Har blivit lite klokare. Lite äldre. Men det känns fan inte som jag har mer koll på vad jag ska göra med livet nu än då.