Sitter här och tvingar mig själv att inte bli nedstämd. Jag får inte. Allt kommer ordna sig. Hon kommer svara. Hon bryr sig inte om att jag är fet. Hoppas jag. Nej, nu börjar du igen.

Vem som helst kan avge tomma löften
Och göra hål när de lovar och svär

Kanske kommer hon inte svara. Kanske blir jag sittande här ännu en dag. Patetiska, dumma, Blondie som tror att livet kommer fixa sig. Fan va dum du är, sluta för helvete. Get a grip.

Nu går tåget. Och jag sitter inte på det.

Blondie, ingen tycker om dig. Ingen, ingen. Trodde du verkligen att någon skulle vilja träffa dig? Du är fet, Blondie. Ingen vill umgås med feta människor.

Satt med cigaretten i ena handen och rakbladet i den andra igår. Skrattade när jag tog fram det. Skrattade okontrollerat. Som alltid när jag vet att ångesten kommer lätta. Jag drog fina, röda sträck över huden. Förlåt. Men när jag har tråkigt blir det så. Patetiskt. Efter fem års skärande känns det inte längre. Det ger ingenting. Men ibland åker det fram ändå. För att jag vill. För att livet blivit för tråkigt. Haha. Sluta vara så jävla patetiskt, Blondie.