Pratade med pappa i telefon, det var värt alla pengar det kostade. Så mycket att häva ur mig.
Och pappa förstår, som alltid. Jag visste att han skulle häpna över att mamma inte hjälpt mig med det jag nu frågade honom om. Min pappa gör allt för mig utan att ifrågasätta och jag gör vad som helst för honom. Så bra ändå att jag kan lita på honom även när resten av världen är opålitlig. Hans finns alltid och jag kryper in i min tillit till honom.

Det har alltid varit vi, så hur kan mamma anklaga mig för att vara medberoende, vara svag och lojal inför pappa. Klart jag är lojal honom, ända in i döden, så fuck off.
"Sluta snacka skit om pappa när jag är här."
"Du gör allting till MITT FEL, Blondie! Du är BLIND. Det är din PAPPA du borde vara arg på!"

Lilla, älskade mamma.
Jag kan inte. Då är jag medberoende då. Jag kan inte. Jag gör allt för pappa. Och när han dricker gör det ont i mig. Jag dör när jag hör att han druckit.

Som när han tänkte sätta sig i den där bilen. Jag sprang efter honom. Skrek och halvt grät. Jag tänkte inte låta pappa köra bil när han druckit, över min döda kropp. Och till sist gav han mig nyckeln och tog bussen istället.

Alla gånger han räddat mig i ångesten. Alltid suttit med mig och lyssnat när jag gråtit.
Slitit upp låsta dörrar. Släpat upp mig från golvet när jag blodat ned rum.
Jag vet att jag sårar min pappa djupt när jag skadat mig på samma sätt som han skadat mig med sitt drickande. Men vi är så lika. Vi är ångest personifierade. Min pappa, olycklig konstnärssjäl. Precis som jag. Var lycklig pappa, så blir jag lycklig.
"Var lycklig Blondie, så blir jag lycklig."

Pappa har problem, visst. Men han är världens bästa pappa. Han gör alltid allt för att hjälpa mig, jag behöver inte känna mig jobbig och dum när jag ber honom om hjälp som jag gör med alla andra. Pappa finns där, för mig. Det betyder så mycket.


I'll always be daddy's little girl...