Mamma pratar telefon med pappa.
Mamma skriker sig blodig i halsen åt min lilla syster.
Lilla syster knackar på min dörr. Jag släpper in henne i min värld. Tröstar, hjälper, kramar.
"Mamma blir så där ibland".
Men mamma har ingen ursäkt.
Mamma har det jobbigt, men vem har inte det?
Förlåt mamma, men att skrika åt min lilla syster är inte lätt förlåtet.
Jag förlåter dig ju alltid, hur mycket du än skriker åt mig. Men inte min lilla syster.
Inte min lillasyster.

Farmor och farfars hem.
Trygghetens lukt från gardiner och överkast.
Bara där är jag helt trygg.

Pappa som kör slalom med vår kära bil. Men jag är inte rädd.
När pappa kör är jag aldrig rädd.

Lillasyster som trycker ned svarta och vita tangenter.
Kärleksballader som hon inte förstår, men spelar ändå.
"Du är förliten", säger jag ofta till henne. Men det är bara för jag vill att det ska vara så.
Hon växer så fort.
Jag vill stanna tiden.

Lillebror som håller min hand.
Drar i den, "Kom nu, Blondie!"

Vi bär tunga tavlor.
Talvor som talar kaos och liv. Kärlek och förvirring.

"Konstnärsfamiljen", skrattar en främling.

Mamma ser att jag har blåa jeans på mig.
Pappas och mina ord flödar åter ut i etern.
Syrran visar trägrodor och lillebror frågar gång på gång:
"Ska du stanna här nu, Blondie? När kommer du och leker med mig?"

Vilken otroligt fin familj jag har.