Fet.

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra

Kylan tränger in.
Går runt med ett tjockt, kladdigt lager fask trygghet kring mig. På jobbet, med vänner.
Men när jag kommer hem. När jag kommer hem väntar kaoset på mig.
Har inte vågat ställa mig på vågen på flera dagar. Jag är för feg. Ibland ser jag fettet på min kropp.
Ibland tror jag jag är smal med kläderna på. Men där under väntar fettet på mig.
Varje dag.
Hål i strumpbyxorna. Blodiga knogar. Huden spricker. Får beröm, beröm, beröm. Alla älskar mig.
Jag är så snäll. Jag är så duktig. Jag är så bra.
Allting glider bara av mig. Borde ta åt mig, men det tjocka kladdiga lagret runt mig är i vägen.
Ingenting kommer fram. Jag är fast innanför med mörkret, sorgen och fetångest.
Chocktillstånd.
Låg och grät med ansiktet i hennes päls.
Hon förstod inte. Och det gör så ont.
Men sedan dess har jag inte känt någonting alls. En molnande värk därinnanför.
En värk som inte kommer ut. Lugnet kommer med choklad. Med cigaretter och fingrar i halsen.
Imorgon kommer pojkvännen, herre gud. Att ha någon nära mig igen, händer på min äckliga kropp.
Vad gör man? Man smörjer torra läppar med lypsyl och ser på landsbyggdsserier.

Hej bottnen, har du saknat mig?


Jag kan ha räknat sekunderna som gick
Mellan ljuset, och åskans dån
Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick
Om du var på väg hit, eller härifrån
Det tysta ekot är av ett slag för sig
Det kommer ensamt, om det är nåt att ha
Vad du än gör ta inga råd från mig
Jag vet, de fungerar inge bra