Grät lite när jag läste detta inlägget.
Känner så väl igen mig, men ur din systers perspektiv.
Jag hittade min storasysters dagbok. Flera sidor helt fulla av torkat blod. Hon skrev om våldtäkter, självskadebeteende, viljan att dö.
Jag grät i flera dagar utan att kunna säga något. Hon var min hjälte, hela min värld. Min finafina syster..
Hon är det fortfarande, såklart. Idag förstår jag att hon är psykiskt sjuk. Hon tar kontakt när hon känner att hon klarar det, försvinner sedan snabbt igen. Det är jobbigt som fan. Men hon finns där.
Men av allt jag önskar, så önskar jag bort allt det onda i henne mest av allt.

Jag hoppas du mår bättre i framtiden. Att du inser att du är fin. Du behöver inte skada dig själv. Ta hjälp av din familj, dina vänner. Hitta en trygghet som inte innebär att någon skadas.

<3



Svar:
Grät nästan själv när jag läste din kommentar. Gör mig så ont att höra om din syster och jag vet att min lillasyster fått lida för att jag varit instabil. Men jag mår bättre nu, jag är inte i ett lika svart hål som jag var den natten då hon såg allt mitt blod.
Pappa som halvt släpade, halvt bar mig till mitt rum och jag som kvider fram:
"Nej! Jag måste torka bort allting! Blodet... syster får inte se!"
Och pappa, i chock som bara säger "Hon har redan sett."
Jag kunde dött då.
Men detta hände januari 2008.
Sedan dess har jag kommit långt och nu blir det bara rakblad ytterst sällan när jag verkligen inte ser någon annan utväg. Kommer aldrig mer låta min syster se mig i det tillståndet hon såg mig då, aldrig, aldrig mer. Och aldrig min lillebror. Gör om, gör rätt. Nu försöker jag finnas för mina syskon så mycket jag bara kan, vara en trygghet för dem.
Jag hoppas din syster kommer må bättre och orka vara närvarande i ditt liv. Vet hur jävla ont det gör när en familjemedlem lider.
Men tack för din kommentar, den berörde mig verkligen.
Peace and love
Blondie